Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur underbart! Hvad sköna varelser
Ser jag ej här! Hur fager är ej mänskan!
Du sköna, nya värld, som är befolkad
Med sådant folk!
Hela detta drama är ett sagospel, kanske världens lättaste,
luftigaste och poesirikaste, och af detta kunna vi icke fordra de
stora sorgespelens fasta och realistiska karaktärsteckning. Sågo*
stämningen är här starkare än i de båda föregående dramerna,
och närmast kan Stormen jämföras med Shakspere’s ungdoms*
dikt Midsommarnattsdrömmen. Men där hade Shakspere icke
tecknat några karaktärer alls, utan det hela hade varit en fan*
tastisk dröm med en dröms luftiga, konturlösa gestalter, som
glömmas bort, när de dragit oss förbi. Stormen däremot hade
diktats efter den stora karaktärsteckningsperioden, och detta har
också afsatt sina spår i dramat. Styckets »bofvar» hafva väl ej
mera värklighet än sagans individualitetslösa gestalter, men Pros*
pero och Miranda, Caliban, Stefano och Trinculo höra till Shak*
spere’s mest geniala skapelser, hvilka trots de lätta färger, med
hvilka de äro skizzerade, dock prägla sig i vårt minne lika out*
plånligt som Hamlet och Macbeth.
Liksom i Midsommarnattsdrömmen har Shakspere äfven här
kontrasterat olika världar mot hvarandra, eller rättare: olika kultur*
tillstånd. Men i Midsommarnattsdrömmen hade dessa olika värl*
dar väfts in i hvarandra nästan blott på lek, under det att kon*
trasten här är ett uttryck för en hel världsåskådning, för en lef*
nadsvishet, som icke är mindre djup, därför att den klädt sig i
sagans dräkt. Hufvudvikten hade i ungdomsdramat lagts på
Oberons och Titanias värld; i mannaålderns sagodiktning träder
detta fantasirike helt naturligt mera tillbaka, och dess ende repre*
sentant är här luftanden Ariel. Närmast erinrar han om Puck:
Jag honung suger som ett bi.
Gullvifvans klocka bor jag i
Och ligger där vid ugglors skri.
På läderlappens vinge fri
Jag flyger sommaren förbi.
Hej lustigt, hej lustigt i solens sken
Jag skall svärma bland blommor, som hänga på gren.
Men åtminstone för mig är icke Ariel lika glad och lika myc*
ket barn som Puck. Tjufpojken kommer icke fram med samma
— 371 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
