Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äfven i Shakspere’s original. Innehållet i Sidea är i korthet detta.
Den trollkunnige konung Ludolf måste med sin dotter Sidea
fly för sin fiende och slår sig ned i en skog. Då den fientlige
konungens son Engelbrecht förirrar sig i denna skog, tillfånga*
tages han af Ludolf och sättes att förrätta ett hårdt arbete, bära
ved o. d. — alldeles såsom i Stormen. Men Sidea förälskar sig
i honom och båda fly. Fortsättningen är tämligen olika, och
först afslutningen är densamma: Ludolf får af sin ångrande fiende
tillbaka sitt rike.
Själfva stommen till sitt drama har Shakspere således otvifvel*
aktigen lånat, men utan att känna hans källa närmare, kunna vi
dock säga, att mer än denna yttre ram har han ej fått därifrån.
Den underbara poesi, som fyller ramen, är ända igenom Shak*
spere’s egen, likaså den världsåskådning, som här kommer fram.
Stormen var helt visst Shakspere’s afsked till diktkonsten.
Antagligen hade han, såsom vi strax skola se, redan omkring
1610 dragit sig tillbaka från teatern, och andra författare, Beau*
mont, Fletcher, Massinger m. fi. hade i stället börjat arbeta för
truppen. Men efter hans död tillskrefvos honom ytterligare tre
dramer, som jag hittills ej behandlat. 1653 anmäldes nämligen
till tryckning Cardenio af Fletcher och Shakspere, men dramat
kom aldrig ut och är nu icke kändt. Titeln säger oss, att ämnet
ganska säkert lånats från Don Quixote. Men mera veta vi icke.
Det andra dramat, the Two noble kinsmen trycktes 1634, och
å titeln uppgåfvos likaledes Fletcher och Shakspere såsom för*
fattare. Men ehuru denna uppgift en tid tämligen allmänt ak*
septerades af den engelska kritiken, synes man nu allt mer och
mer böjd att i stycket endast se en Shakspere*imitation; enligt min
mening har Delius redan för länge sedan afgörande bevisat detta.
Vida starkare skäl finnas för att tillskrifva Shakspere Henrik
VIII. Stycket trycktes i folion, och det kan väl därför icke lida
något tvifvel, att Hemings och Condell betraktat det såsom till
en väsentlig grad Shakspere’s. I Globe’s historia hade stycket
för öfrigt en plats, som säkerligen länge mindes. Den 29 juni
1613 brann nämligen Globe ned vid uppförandet af detta
drama. I det maskspel, som inlagts i slutet af första akten, af*
lossas några kanoner; de brinnande förladdningarna hamnade
på teaterns halmtak, och på ett ögonblick stod hela träbyggnaden
i lågor samt brann ned ända till grunden. Händelsen omtalas
i flera bref från denna tid, och väckte stor uppmärksamhet. I
— 381 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
