Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de store, hvilket då var så vanligt, skref han icke, utan höll sig
för sig själf, utan någon önskan att framträda för offentligheten
mera än hans värksamhet nödvändigt kräfde.
Ehuru han skref för tvänne olika slag af publik, för hofvet
och för »folket», hyste han tydligen ingen veneration för någon*
derå, och i detta fall stack han ej häller under stolen med sina
åsikter. Hofmännen förlöjligar han nästan ständigt — vi behöfva
blott erinra oss Polonius, Osrick, Rosencrantz och Guildenstern
— och ännu mera obarmhärtigt gisslar han »massan». Poesiens
konst omtalar han, egendomligt nog, sällan med någon förtjus*
ning i sina dramer, och de få gånger, då några »poeter» upp*
träda, äro de snarast löjliga. Men däremot var han tydligen en
hänförd beundrare af musiken, och han blir aldrig så varm,
som då han talar om denna konst; sinne för musik är hos ho*
nom nästan en moralisk egenskap, och bristande känsla för toner*
nas konst är för honom en brist i karaktären.
Ser man på hans idealfigurer, är deras anspråkslöshet den egen*
skap, som han kanske sätter högst, och jag tror knappast, att
man gör sig skyldig till någon idealisering, om man tillägger
honom själf denna dygd.
Åtminstone kan man ej vara mera likgiltig än han för litte*
rärt anseende. De enda arbeten, han själf gaf ut, voro Venus
and Adonis och Lucrece, och dessa publicerade han antag*
ligen blott af brödbekymmer; så snart hans ekonomi blifvit
stadgad, höll han sig fjärran från bokmarknaden. För dramer*
nas tryckning intresserade han sig så litet, att han icke ens brydde
sig om att läsa korrektur på de stycken, som af truppen sålts
till en förläggare. Det kan väl ej lida något tvifvel, att han
känt det stolta, befriande och upplyftande i den konst, som han
med sådan suverän lätthet behandlade — utan denna känsla hade
han icke varit skald. Och såväl hans goda vänner Hemings
och Condell som Ben Jonson berätta, att han arbetade med en
sådan lätthet, att det i hans manuskript knappast förekommit en
strykning. Men ett är att skalden själf njuter af den dikt,
som hans fantasi skapat; ett annat, att han njuter af det bifall,
denna dikt framkallar. Och för detta senare förefaller Shak*
spere hafva varit likgiltig. Till en del sammanhänger väl hans
intresselöshet i detta fall med den ringaktning, som samtidens
litterära kretsar hyste för folkdramat, men den beror säkerligen
ock på värklig flärdlöshet. Hans dramer äro snarast diktens
— 398 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
