Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naturbarn- När han skref dem, tänkte han nog icke på att
åstadkomma några fullödiga konstvärk, utan han lät sin fantasi
fritt värka. Men icke dess mindre skapade han dock konstvärk
af en oförgänglig skönhet, just därför att han var skald. Han
var ingen Noureddin, som mödosamt afvägde och beräknade;
han var en Aladdin, som utan ansträngning, utan att han själf
anade det, fann hemligheten att locka fram poesiens ande och
tvinga honom att afslöja de skatter, som grubblaren Noureddin
förgäfves sökt bemäktiga sig.
Hans dramer röja också en annan sida af hans väsen. Kanskeingen
skald har så opartiskt som han skildrat människorna. Han har gifvit
oss dem, sådana de äro, men han har icke tagit parti för och emot, och
han äger den sällsporda förmågan att äfven hos de mest felaktiga
få fram några sympatiska sidor. Men en dylik konst förutsätter,
att skalden själf älskat människorna och ej från egenrättfärdig*
hetens höjder betraktat sina likar. Hans dramer vittna också om
en tredje egenskap hos honom. Glädjen är för honom en stor
makt i lifvet, en bland de största. Ingen, som icke själf skrattat
och skämtat, har kunnat skapa sir John för hela världen, och
denna känsla för skämtets betydelse kommer fram ännu i hans
näst sista drama, i Vintersagan, där den glade bondfångaren och
skälmen Autolycus, trots sin tvetydiga moral, dock har författa*
rens varma sympati.
För sin tids religiösa tvister tyckes han hafva stått likgiltig,
och man märker, att han rent af undviker att behandla kyrkliga
ämnen. Visserligen är det tydligt, att puritanerna förefallit ho*
nom ytterst osympatiska, men längre än till ett jämförelsevis
godmodigt skämt med dessa trånghufvade och egenrättfärdiga
herrar gick han icke. Däremot kan man onekligen i hans dra*
mer spåra en viss medkänsla för katolicismen, ehuru visserligen
ej för den påfliga politiken. Men den först omkring 1700 upp*
tecknade traditionen, att han aflidit såsom »papist», är tydligen
orimlig; han både döptes och begrofs i den engelska kyrkan,
och hans sympati för katolicismen synes inskränka sig till dess
estetiska sida. Intresse för någon viss »bekännelse» hade han
icke, liksom öfver hufvud ej för ett dogmatiskt omfattande af
någon mening. Men å den andra sidan delade han icke Mar*
lowe’s kristendomshat, utan såg tydligen också religionen från
samma fria, humana och förstående synpunkt, med hvilken han
betraktade lifvet i allmänhet.
— 399 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
