Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Qod afton Bengta. — Herre Gud, ett sådant väder.
Hon ruskade på sig och drog ned pläden.
— Go’ afta Frua. — Hö kommer de sej, atte Frua ä’
ude solle’s da?
Bengta tände talgljuset vid spiselglöden.
Den främmande satte sig ned på första stol. Ansiktet
var rödblått af blåsten och ögonen fuktiga.
— Jo, kära Bengta — hör, karlarne henne ä’ väl
hemma? Inte? Herre Gud så ledsamt Jo, Bengta ska’ veta, vi
vänta sonen hvar dag nu, och jag fick en sådan oro i mig,
att jag tyckte, jag måste ned till sjön. Men det var ett
förskräckligt väder, så illa låter det inte på andra sidan ändå.
— Du store värld, han måtte väl inte gett sig af från
Stavanger bara.
Hon steg upp och gick ett slag fram på golfvet, drog
af vanten och for med den stora handen under lufvan.
— Ja, de’ ä’ styggt när en har de sine på sjön iblann,
sade Bengta, som torkade öfver några stolar och lade ihop
vaden. — Lytnanten ä’ väll hemme på kanterne? sporde hon
i förbigående och sneglade litet bort på fruntimret, som ställt
sig i tankar framför spiseln.
— Ja, Carl kom just hem från en förrättning inåt
Greb-bestad i middags. Det är förfärligt med de här många
smygvrakningarna.
Hon häjdade sig, hostade litet och vände sig tvärt mot
kvinnan vid spiseln. — Hör, kära Bengta, jag kom in för att
fråga, om inte någon af karlarne hennes kunde följa mig en
bit upp, öfver Hällebacken bara. Det var fasligt ledsamt,
att de inte ä’ hemma. Sillen börjad redan i sådan storm?
•tilläde hon i lätt ton utan någon egentlig fråga.
Det blef tyst för en minut. Bengta stod och drog på
sig en stoppad tröja, knöt en halsduk om hufvudet och slog
vatten öfver kolen.
— Ja, de’ va’ domt — sa’ jä dom ente de? men di
skulle no promt ut på nolöstre si’a och höre, om Johan Bröll
va’ klar, så tänkte di slå sej ihop om sillaget. Jä’ kan så
godt följe frua, jä.
— Tack Bengta, det vore allt snällt af henne.
Jaktlöjtnantens fru svepte väl om sig pläden. Det var ett grannt
ansikte med ett par stolta, bruna ögon, väderbiten hy och
fasta drag. Som Bengta släckte ljuset och tände en stor, tät
lykta, mötte hon hennes blick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
