Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— En får då fresta ha lys, men de’ ä’ väll vont, om de’
går, sade kvinnan och såg ned.
Ute var nedmörkt. Det hvita skummet, som fastnat i
tången, lyste till hvar gång vågorna slogo tillbaka från
stranden. Ibland tog ett svall fart ända fram till tröskelhällen
och sköljde den glatt som en spegel. Det silade ned en smal
vattenström från en remna i fjällväggen och gjorde
mossan invid hal och stygg.
— Hu, sade frun, — man kan knappt gå.
— Håll sej fast i mej, skrek Bengta och gömde
lyktan halft under koftan, för att det flämtande ljuset icke
skulle slockna.
Blåsten snodde omkring dem. Än slog den dem midt
i ansiktet, än knuffade den fram dem ett stycke. De
stretade uppför backen, och när de nådde heden följde de
fjällväggen åt.
,— Så, tack, ropade frun — nu är det raka vägen.
— Tack Bengta. Godnatt med dig!
— Gonatt — skrek Bengta — e ho ente bangen mer
no?
Antingen det hördes eller inte, nickade frun blott kort
och var snart ur syn.
— Houfäloge stökke, mumlade Bengta och vände sig
om, tog tag om lyktan och drog ned hucklet öfver ögonen,
ty nu var det rätt i stick.
Hon tänkte, när hon klef ned för fjället. Icke var
det goda tankar just, ty ansiktet blef styggt. — Tru, hennases
man kan ta’ sej ud te’ karlarna mina i sån’t vär?
förbannade snoken, vånne jä —
Hon slog handen i bergklinten, så att det gjorde ondt.
Men efteråt log hon bredt. Hon tänkte hvad hon så
ofta tänkt, att om hon någonsin kunde så —
— Men se storbåden ska bli vår ligeväl — ja Gu’
ska’n de, om jä så ska ta pängar frå’ sjöbotten.
Hon skrek högt i stormen. Hon var van att tala ut
högt här på denna ensliga kust, där bara himlen, sjön och
fjället lyddes på sitt evigt stumma sätt. Och dem var hon
ej rädd för, liksom hon egentligen icke var rädd för
någonting alls.
Plötsligt hördes ett doft ljud. Bengta stannade och
lyssnade med vandt öra. Än en gång. Jo — det var ett
skott — ännu ett och ett.
Instinktmässigt vände hon hufvudet, liksom hon
Västerut. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
