Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller grodornas qväkandc, eller hört vinden sucka när den
susade genom den stora vidöppna forstugudörren och upp
i trappgångarna. Ingen tänkte någonsin på att den
vandrare man lemnat sofvande på köksgolfvet skulle kunna
midt i natten stiga upp och stjäla bort allt livad som fanns
i huset. I sjelfva verket voro de också oskyldiga nog, dessa
stackare, och hade visst icke många svårare synder på sitt
samvete än ett tillfälligt rus och en ständig lättja. De voro
dels indianer, dels hvita, som antagit indianernas vanor,
beskedliga, gladlynta menniskor, som berättade historier,
flätade korgar, drucko cider och uppfödde hundvalpar, hvilka
de gerna förde med sig i parti på sina vandringar och
hvar-af de försågo alla gårdar i trakten med de gula hundar,
man i fordna dagar ansåg som ett nödvändigt tillbehör
till hvarje ordentligt hushåll. Den gula hunden spelade en
lika vigtig roll i lifvet som någonsin hans husbonde sjelf.
Han låg utanför köksdörren och skällde ordentligt på hvar
och en, som gick förbi. Han följde med barnen ut i
skogen om lördagseftermiddagen, och var alltid färdig att med
högtidlig uppsyn traska bakom vagnen, då don, hvarje
söndagsmorgon förde hans husbondfolk till "församlingen,” som
gudstjensten på det puritanska språket benämndes. Och der,
i församlingen, — hvem kan beskrifva hvilken outtömlig
källa till tröst de gula, hederliga fysionomierna och do stora
milda ögonen voro för barnen, uttröttade af den långa
predikan, men storligen förfriskade af den stulna fröjden att
obemärkt få stryka Boses gula rygg. Huru många små
anleten lyste icke af hemlig belåtenhet då ett tyst tassande
upp och ned för den breda gången i kyrkan förrådde att
de gula vännerna togo sig litet motion, så som de visste
att det var anständiga hundar tillåtet under predikan!
I en sådan omgifning som den jag nyss beskrifvit,
be-höfde man icke frukta att min mormors predikogåfvor skulle
förslappas genom brist på öfning. Alltid var det någon som
behöfde "ryckas upp” och passas på. Alltid var det någon
som behöfde förmanas, tillrättavisas och rådas, och det var
glädjande att se, huru efter åratals arbete, som icke
tycktes hafva medfört något särdeles glädjande resultat, hennes
tro på förmaningens makt dock förblef alldeles orubbad och
rotfast. Hon tycktes tro att folk förföllo i alla slags ovanor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
