Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det stackars barnet fann till sin förfäran att
åktenskapsat-testen, som hon alltid sjelf förvarat, nu också var försvunnen.
Första följden af detta bref var en häftig och
långvarig sjukdom, hvarunder hennes obetydliga förråd af
penningar nästan alldeles smälte bort. Då hon åter uppsteg
från sjukbädden, beslöt hon begifva sig till Boston, för att
om möjligt, af folket i huset der hon visste att han bott
innan han reste, få veta hans adress i England, för att
ännu en gång försöka beveka honom. Men hon hade icke
kommit långt, innan sjukdomen återtog öfverhand, och, som
vi sett, gjorde det omöjligt för henne att fortsätta sin färd.
Hon hade trott, alltsedan hon fick detta bref, att hon
hunnit sorgens och smärtans gräns, att ingenting kunde öka
hennes elände. Men de skarpa, ovänliga ord hon nu hördo,
afslöjade en afgrund i afgrundens djup. Hittills hade hon
på sin korta vandring alltid blifvit bemött gästfritt och
vänligt. Ingen hade nekat henne och hennes barn en god
måltid af groft bröd och mustig mjölk, och ofta nog hade en
välvillig husmoder, rörd af hennes sjukliga utseende,
uppläst det sanktuarium, der hennes dyrbara te’dosa förvarades och
med en kopp af den doftande, bruna drycken, styrkt den
trötta vandrerskan. Hon och hennes barn hade, då det så
föll sig, blifvit tillbjudna att åka en mil eller två, när Job
eller Sol eller Noach ’’hade sin väg” till qvarnen eller
landt-liandlaren, åt samma håll som hon. För första gången ljöd
en sträf och obarmhertig röst i hennes öra, och det
tycktes henne vara den droppe som kom bägaren att flöda
öf-ver. Hon dolde sitt ansigte och hviskade: ”0, min Gud!
Jag kan icke bära detta! Jag kan icke, jag kan icke!” Hon
skulle kanske sagt: ”låt mig hellre dö!” men hon var
bunden vid lifvet af de båda oskyldiga, värnlösa varelser, som
delade hennes olycka. Den fattigaste och öfvergifnaste
moder känner att hennes barn äro fattigare och mera
öfver-gifna än hon sjelf, och vill ej lemna dem. Tanken på den
hårda, obarmhertiga verlden, rann henne för första gången
i sinnet, och att lemna dessa små der utan beskydd, ingaf
henne en ryslig ångest.
Den lilla flickan, trött af vandringen, hade ätit sin
af-tonvard och sedan somnat, för ung att bekymra sig om
framtiden; men gossen satt bredvid sängen, med denna min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
