Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den första modren på jorden mottog sin son, sägande: ”Jag
hafver födt Herrans man.” Så fort han kunde förstå henne,
utgöt hon sina bekymmer för honom; hans barnsliga
begrepp utvidgades för att kunna uppfatta hennes sorger, och
hans unga kraft stärktes af att stödja henne. Detta barn
hade stått mellan sin moder och en drucken faders halft
vanvettiga raseri, med ett mod och en fasthet så föga
barnslig, att den tycktes vara honom ingifven ofvanifrån.
I tider af fattigdom och brist hade han gått ut med deras
lilla penningeförråd och gjort uppköp, som det är bedröfligt
att tänka sig ett barn förstå att göra och ofta, i stunder,
då moderns hjerta var förkrossadt af sorg, kom han till
hennes sida och tröstade henne med de små psalmer och
böner hon lärt honom, så att mången gång hopp och tro,
som tycktes vara alldeles borta, åter vaknade i hennes själ.
Nu, då han trodde att hon sof, började han
omsorgsfullt draga täcket öfver henne och flytta sin lilla syster åt
sidan. Modren slog upp sina ögon — stora, klara blå ögon,
en spegel af hans egna — smålog så underligt ljuft,
räckte ut sin hand och drog honom närmare till sig.
”Harry, min älskade, gode gosse, mitt kära, kära barn,
ingen vet hvilken stor tröst du varit mig.”
Hon sköt honom litet bort och såg oafvändt in i hans
ögon; hon tycktes söka efter ord för att säga honom
något, som låg henne på hjertat.
”Harry,” sade hon slutligen, ”läs dina böner och
psalmer." Gossen knäböjde bredvid sängen med sina händer
slutna i modrens, läste Herrans bön och den herrliga
psalmen: ”Herren är min herde.” Derpå följde en metodisthymn,
på den tiden allmänt omtyckt:
"Han, som helig bor derofvan
Väl förtjenar namn af vän;
Evig kärlek heter gåfvan,
Som han fritt oss skänker än.”
”Harry,” sade modren och såg på honom med djupt
allvar, ”jag vill säga dig något. Gud, vår Eader, har kallat
mig hem till sig, och jag går. Inom kort — kanske i
morgon — skall jag vara borta, och du kan icke finna
mig. Min själ skall gå till Gud och min kropp skall göm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
