Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade längesedan slagit både nio och tio och ingen onkel
Eliakim hördes af.
Sam Lavvson hade i mer än två timmar suttit på vår
trappa, väntande på vagnen, men då solen sken varmt och
klart, och han bredvid sig hade ett stort krus cider,
tycktes han utan svårighet finna sig i sitt öde.
Moster Lois gick och kom med en min af det
djupaste förakt och ogillande, som gaf sig tillkänna också i det
sätt hvarpå hon uträttade sina vanliga morgonsysslor, men
hon sade ingenting. Hon var en qvinna som kunde styra
sin tunga, om hon, notabene, förskansade sig bakom absolut
tystnåd. Men denna tystnad kunde också uttrycka mera
förakt och missnöje än ord. Hon såg ut som ett åskmoln,
hvarur hvarje ögonblick en blixt kunde slå ned. Hela det
för denna morgon beramade företaget var efter hennes
tanko högst oklokt, otillrådeligt och onödigt.
”Hvad tror ni klockan är, min mor?” sade hon
slutligen till mormor, som var sysselsatt i mjölkkammaren.
”Kära Lois, jag törs inte se på klockan!" svarade
mormor, som gerna i handling blef efter sina önskningar,
då det var fråga om hvad som på en morgonstund kunde
medhinnas. ”Jag vill inte en gång veta det.”
”Jo, klockan är elfva,” sade moster Lois obarmhertigt,
”och ännu syns ingen onkel Liakim till; och Sam Lawson
sitter derute — han skall väl tillbringa dagen på vår
trappa, kan jag tro.”
Sam såg efter moster Lois, då hon gick in i köket.
”Du min milde! Jag skulle då inte vilja vara så
oresonlig, som hon är, och det for ingenting, till. Nu kunde
väl jag bli litet rasande för det jag får vänta, men jag
blir det inte. Jag tror att det är vår pligt att vänta i
stillhet på hvad som komma skall; här i verlden kan man
ingenting drifva fram med makt, och man får ej föresätta
sig att man skall hafva en ting så eller så, för då får man
gå och harma sig dagen i ända, just som Hepsy och miss
Lois derinne. Om de bara ville vänta, så skulle de se att
allting till sist blir gjordt lika bra och bättre, än när de
knota.”
Såsom illustration och rättvist erkännande af
innehållet i Sams tal, syntes i samma ögonblick onkel Eliakims
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
