Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
in i denna labyrint af skogsvägar och kört fram och åter,
utan att komma vårt mål närmare.
”Nå, jag måtte säga att maken såg jag aldrig,"
försäkrade Sam. "Nu ha vi åkt omkring, rundt i rundt, i en
timmas tid och kommit tillbaka till alldeles samma ställe
der vi körde in i skogen. Jag har hört att det skall vara
ställen dit ingen hittar fram, utan alla som ämna sig dit,
gå vilse i skogen. Inte för det jag just tror på sån’t der,
men det här ser underligt ut, i alla fall. Jag trodde
sannerligen att jag skulle kunnat mod förbundna ögon gå raka
vägen dit. Om Jake Marshall bara vore här — han hittar
säkert, han.”
"Ja, Sam," sade Onkel Eliakim, "det var kanske våra
historier, som gjorde att vi togo miste om vägen.”
"Jo, så var det med, det är intet tvifvel om,” medgaf
Sam. "Men nu skall jag väl hålla upp ögonen. Jag skall
gå fram ett stycke och se mig om.”
Resultatet af Sams iakttagelser blef att vi nu togo en
väg som småningom höjde sig, och då vi kommit ett stycke
upp, sågo vi att solens strålar i mycket sned riktning trängde
sig fram genom trädens sammanflätade grenar. Vi hade
nu irrat omkring så länge, att det syntes ganska troligt att
natten skulle öfverraska oss med oförrättadt ärende.
Ett litet stycke framför oss delade sig vägen i tvänne,
hvaraf den ena syntes vara jemn och fortgå ungefär i
samma riktning som förut, modan den andra var både brant
och stenig. På denna senare, ett stycke framför oss, såg
jag tydligt en qvinlig skepnad som vinkade oss. Jag
ämnade just göra onkel Eliakim uppmärksam på att han kunde
fråga henne om vägen, men innan jag hunnit yttra ett ord,
började gestalten liksom smälta bort ur min åsyn; jag minns
tydligt att jag såg trädens löf derigenom, som genom en
skir slöja. Jag uppfångade en skymt af ett skönt, mildt
ansigte, och tyckte att skepnaden höjde sina händer liksom
välsignande, innan den försvann. Jag förstod då att det ej
var värdt att tala om detta, och van som jag var vid
dylika syner, blef jag ej det minsta rädd, utan sade blott:
"Kör den der vägen, onkel Eliakim, det är den rätta.”
"Kors i all verlden!” utropade Sam, "huru visste ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
