Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I allmänhet finnor man sig så lätt i att låta andra
”frambära offer”, att jag ej ansåg troligt att det i hela
Oldtovn skulle finnas en själ, som skulle göra annat än
fröjda sig öfver att Badger hade råd att upptaga barnen.
Men då jag öfverlemnat mig åt några, kanske litet bittra
tankar på verlden och dess sjelfviskhet, föll mig hastigt den
tanken in: och hvad gör då du, mer än någon annan?
Och detta, tillika mod den lilla fader- och moderlösas
förtjusande ansigte, förmådde mig att taga detta steg. Jag
slöt mina ögon och tog det — ej utan att darra vid tanken
på Polly; men jag har genomfört min afsigt under hennes
ögon, utan att så mycket som säga: med er tillåtelse.
Den lilla hvilar för ögonblicket i min egen säng, klädd
i en af vår stackars Emilys nattklädningar. Den passar
henne alldeles, och jag gläder mig öfver henne, ”såsom man
gläder sig öfver stort byte.”
Polly har ännu icke uttalat sig annorlunda än genom
att slå dörren mycket hårdt igen, när hon först fick se
barnet. Jag förmodar att det är storm i luften, men jag
säger ingenting, ty Polly är ändå godhjertad, och stormen
går väl öfver när den fått hafva sin tid, som
nordoststormar vanligtvis göra. I allmänhet finner man sig i hvad
som ej kan undvikas.
Jag kan ej betrakta detta barns ankomst just nu,
annorlunda än som ett budskap från Gud för att rädda mig
från förtviflan. Vår ärfda böjelse för melankoli är svår
att bekämpa äfven under de lyckligaste omständigheter.
Det är någonting oförklarligt, som alltid gör oss böjda för
att vara sorgsna, men hvari hvarje verklig kännbar sorg
slår dfupa rötter. Du, broder, har på det klokaste sättet
kämpat deremot genom ett verksamt lif, långa sjöresor och
hårdt arbete. En man kan strida så. En qvinna kan det
icke. Vi qvinnor äro lijelplösa — bundna vid vissa fläckar
af jorden, vid former och föreskrifter — bundna vid vårt
bål. Vi måste möta plågan så godt vi kunna.
Och nu, broder, vill jag, måste jag skrifva till dig om
Emily, ehuru du sagt att du aldrig mera ville höra hennes
namn. Icke hade du, hennes broder, rätt att så öfvergifva
honno, och låta mig ensam bära hela bördan af denna
sorg? Du vet ej heller om hennes förvillelse fört henne så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
