Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tig, bevars, och för det att jag icke hör till de väckta.
Jag skulle tro att jag också kunde vara väckt, om jag ville
vara väckt på samma sätt som andra. Men väckelse är
inte delaktighet i nåden, säger jag, och jag står hellre
utanför kyrkan än jag går in der på samma vilkor som
vissa personer.”
Sålunda hände det sig en dag, då miss Rossitor var
på besök hos oss, och det lilla sällskapet, bestående af
mormor och mostrarna, fredligt skramlade med sina
strump-stickor, och Tiny lekte vid flodstranden, att det stackars
barnet blof nästan lam af förskräckelse vid åsynen af miss
Asphyxia, som med stark hand styrde sin häst öfver
bryggan, nära mormors gård.
Det lilla hjertat hoppade upp i halsgropen. Tiny hade
en så stark tro på miss Asphyxias förmåga att utföra hvad
helst hon företog, att allt hennes mod sjönk vid denna
syn. Hon sprang in genom bakporten, dödsblek af rädsla
och höll sig darrande fast vid miss Rossiters klädning.
”Ack, hon kommer! Hon kommer efter mig! Låt
henne ej få taga mig!” utropade hon.
”Hvad är på färde?” sade mormor. ”Hvad går åt
barnet?”
Miss Rossiter tog barnet upp i sitt knä och försökte
lugna henne och förmå henne att redogöra för orsaken till
sin förskräckelse, men Tiny blott klängde sig fast vid
henne och upprepade:
”Låt henne icke få taga mig! Hon är ryslig! Låt
henne icke få mig!”
”Så sannt jag lefver, min mor,” sade moster Lois, som
hade trippat till fönstret, ”är det icke miss Asphyxia Smith
som binder sin häst vid vårt staket.”
”Är det?” sade mormor och rätade upp sig. ”Ja, låt
henne komma; hon är verkligen välkommen. Jag ville
gerna säga henne ett ord, jag! Vi ha frihet i landet och
enhvar har lof att säga sin mening" — och mormor
skramlade tappert med strumpstickorna.
I nästa ögonblick stod miss Asphyxia i rummet. Hon
var klädd i sin bästa söndagsdrägt och helsade med hemskt
lugn. Tystnad herrskade, och det ”kändes i luften” att en
storm snart skulle bryta lös.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
