Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Ja, gerna," svarade lian, ”jag skall bedja derom hvarjo
afton, men hvarför ber du inte sjelf, Horace?”
Det var svårt för mig att besvara denna fråga. Jag
tänker att förmågan att tro, är bos olika individer lika så
beroende af skilda naturer, som andra kropps- och
själskrafter äro, och att denna olikhet visar sig rodan i
barndomen. Några äro födda troende, andra äro födda tviflare.
Jag var en af de senare; Harry otvifvelaktigt en af de förra.
Han var alltid blygsam och tillbakadragen och uttalade
aldrig en mening motsatt andras, om han ej särskildt
tillfrågades derom; men ända från hans barndom tycktes ej
heller någon annans mening hafva makt att förändra eller
förbyta de öfvertygclser, på hvilka hans hela lif grundades.
Jag hyste den varmaste vänskap för honom och tillika
ett slags poetisk, svärmisk ömhet och beundran. Jag
beundrade hans sköna blå ögon, hans lockiga, guldfärgade
hår, hans vackra hy, hans stilla väsen och fina vanor. Han
var ytterst enkel och uppriktig, tycktes alltid säga
fullkomligt livad han tänkte utan att på minsta sätt förkläda dessa
tankar, och utan att taga hänsyn till något annat än
sanningen. Dertill var han ständigt glad och lustig ehuru
aldrig bullrande, och månget litet oskyldigt skämt gjorde lians
sällskap till ett stort nöje för mig. Han hade cn
märkvärdig förmåga att härma personers sätt och gång, och ofta
när vi kommo upp i vår lilla kammare, brast hans
munterhet hastigt ut i en ypperlig efterhärmning af de
uppträden inom vår lilla krets, som mest roat honom. An var
det moster Lois’ skarpa, kantiga sätt och afgörande ton,
än for han omkring likt min vördade mormor i hennes
if-rigaste och oroligaste stunder, eller ock framställde han en
ypperlig bild af onkel Flygikring, tills jag skrattade af alla
krafter, då han med den allvarsammaste min i verlden vändo
sig om och frågade hvad jag skrattade åt. Han nämnde
aldrig något namn eller gjorde minsta hänsyftning på
personerna sjelfva, och då jag nämnde dom, såg han blott på
mig med en skälmaktig min, men sade ingenting.
Hans sätt att uttrycka sig var särdeles städadt och
tydde på att hans barndom förflutit i en bildad umgifning;
men ibland föll det lionom in att i sitt tal inblanda
åtskilliga fraser ur Sam Lawsons ordförråd, med en ögonblicklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
