Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bissels värdshus, och der var det så hitande kallt att vi
dröjde en stund för att få litet varmt i oss, och vi satt
och satt framför spiseln, tills vi lurade af innan vi visste
om det; och när vi vaknade, funno vi att den gamle
generalen hade stått hunden vid grindstolpen mest hela natten.
Nå, det gjorde honom intet ondt, salig menniskan, han
trifdes alltid godt hos Josh Bissel, i lifstiden. Men det
ena med det andra gjorde att jag inte kom hem förrän
vid middagstiden dagen derpå, och då skall jag säga att
Hepsy kom öfver mig som Ott åskväder. Hon sade att det
lilla barnet var sjukt, och att det icke var någon ved
huggen, och inte var ladugården stängd, och ingenting. Du,
min milde! Inte mente jag något ondt; jag trodde veden
skulle räcka, och jag tänkte att Hepsy går nog och
stänger ladugårdsdörren. Men Hepsy, hon var inte vid humör
och ville ingenting göra, och när jag kom ut, så satt vår
gamla kalkontupp der så frusen som en käpp, med klorna
utspärrade så här.”
Hvarpå Sam antog en uttrycksfull min, och försökte
så mycket som möjligt se ut som en frusen kalkon.
”Ja, kära Sam, hvarföre skall ni också gå hemifrån
med sådant der, som ni alls inte har med att göra?” sade
mormor. ”Jag har så många gånger sagt er det rent ut,
Sam,” fortfor hon i förebrående ton. ”Hepsy arbetar som
en slaf och man kan inte vänta att hon skall kunna se
till allting, heller, och ni borde varit liemma om aftonen,
och sett efter edra egna kreatur och sjelf stängdt dörren
till ladugården.”
Sam afhörde denna moralpredikan med så mycket
större ödmjukhet, som han såg de svarta henen af en
kalkon titta fram under mormors förkläde. Att blifva
förmanad och’ få förebråelser för sina fel och svagheter och
sedan blifva försedd med en kalkon till den stora dagen,
var blott en aldrig felande punkt i Sams årliga
festprogram vid detta tillfälle. Slutligen begaf han sig på
hemvägen, icke blott med kalkonen, utan åtföljd af Harry och
mig, bärande hvar sin stora kött- och fruktpastej till
”barnen.”
”Stackars små!” sade mormor. ”De höra väl få nå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
