Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jag lofvade Hepsy,” sado lian, ”att jag skulle gå
till boden och skaffa henne litet kornmjöl, men jag
kommer in till er en stund i afton. Se här,” tillade han, ”jag
var ute i morgse och gräfde upp litet kalmusrot åt er.
Jag vet ni brukade tycka om kalmus förr. Yintergrönän
har inte slagit ut än, men här är litet som jag tog med
bären och de gamla bladen på. Tag dem, gossar, för
ford-na dagars skull!”
Vi tackade honom naturligtvis; det var ett slags doft
af barndomstiden, som följde med detta, en hågkomst af
vårdagar och smältande drifvor och långa vandringar på
lördagseftermiddagar i Sams sällskap, åratal förut. Och när
han nu med långa steg aflägsnado sig, sågo vi med ett
slags vänskapsfull belåtenhet efter hans svigtande
gestalt.
”Horace,” sade Harry, så fort vi voro allena, ”du får
ej tänka för mycket på Sams prat.”
”Det var blott det jag väntade,” svarade jag; ”men
om några ögonblick skola vi i alla fall veta
sanningen.”
Vi påskyndade våra steg tills vi fingo det stora
hvit-rappade huset, der miss Kossiter bodde, i sigte. Vi
stannade der, tvekande om vi skulle gå in, men mellan de
blommande syrenerna som kantade vägen upp till porten,
skymtade Tinys fina gestalt, der hon dansade oss till
mötes. Huru luftig och lätt, huru strålande af lif och glädje
hon kom, och kastade sig, gråtande och skrattande på en
gång, i Harrys famn!
”0 Harry, Harry! Gud har varit god emot oss! Och
du, älskade broder Horace,” sade hon och räckte mig sina
båda händer, med en af dessa frimodiga, kärleksfulla
blickar, som sade lika mycket som en annan skulle sagt med
att falla mig om halsen, ”du är också här för att förhöja
vår glädje! Ack, vi äro alla så lyckliga!"
Jag hade beslutat att genast försöka få veta det
värsta och sade:
”Får jag då lyckönska dig till din förlofning, Tiny?”
Hon log och rodnade och höll upp sin hand, prydd
med en glittrande diamantring, och dolde ett ögonblick sitt
hufvud vid Harrys axel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
