Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jaså, vill hon det? Men jag vill icke
förlåta henne. Hon skall ha sitt straff, så att hon
håller styr på sin tunga en annan gång.
— Hon vill gärna taga sitt straff, bara det får
bli här hemma. Hennes blygsamhet...
— Blygsamhet! hånlog Marie. Hon anser sig
naturligtvis för förnäm att straffas som andra
slaf-var, men den högfärden skall allt piskas ur henne.
— Du är grym, Marie. Tänker du icke på, att
du också skall ansvara för dina handlingar?
Men fru Marie kunde icke finna, att det var
någon grymhet, att en näsvis negerflicka skulle få
femton piskrapp. Det kunde just vara lagom åt en
sådan, menade hon.
Ofelia var nära att spricka af harm, men som
hon insåg, att det ej var värdt att spilla ett ord
mera på denna hårdhjärtade kvinna, bet hon ihop
tänderna och lämnade rummet. Det var tungt att
återvända till Rosa med oförrättadt ärende. Samma
dag blef den stackars flickan med våld förd till
fängelset och fick, trots böner och tårar, sina
femton slag.
Adolf visste, att han alltid misshagat missis
St. Clare, och han gick nu som på glödande kol
af fruktan att uppväcka hennes vrede. En dag
kom han upp i Toms rum, alldeles utom sig.
— Vi skola säljas, Tom, sade han.
— Hur vet du det?
Adolf berättade, att han hade stått bakom en
dörrgardin och hört missis tala med sin advokat.
Hon skulle sälja gården och alla tjänarna samt
flytta hem till sin far. Endast ett par af flickorna
skulle hon taga med sig. Tom suckade djupt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
