Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’3
Shelley har släppt den pojke han använt till klubba,
och pojken gnider sig jämrande i huvudet.
— Det där var nedrigt gjort av dig, Shelley, muttrar
han.
— Tyst, Tom! Shelley ger honom en mörk blick. Det
är bäst att inte tala om vilka som burit sig nedrigt åt
i dag!
*
En strålande majmorgon.
Man har latinsk skrivning i klassen. Shelley, som
snabbare än de andra klarat sitt skriptum och följaktligen
fått tillåtelse att lämna skolsalen, är ute i den omgivande
parken.
Han ser ut över de gröna, sluttande ängarna, där
morgondaggen ännu glittrar. Allt är stilla, sollyst fred.
Men från ett öppet fönster i skolbyggningen ljuder ett
sorl av röster.
Där inne sitta hans fiender — dessa som fröjdas åt
att pina honom.
Hans fiender — och varför?
Därför att han är olik dem, har annan smak och
andra nöjen än de.
Och dessa hans plågare — de tyranniserades i sin tur
av brutala lärare, vilka grepos av en oresonlig vrede, när
en pojke inte begrep eller inte mindes vad de ansågo att
han borde kunna begripa och minnas.
Det ursinne, som i går satt hela hans inre i skälvning,
hade dött bort. Men en djup sorgsenhet vilade över hans
sinne.
Han tänkte på den fjärran, obebodda ö, om vilken han
berättat för sina små systrar. — I denna stund tycktes
det honom, att detta vore den enda lycka värd att drömma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:40:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/shelley/0015.html
