Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SI
— Där fanns inte spår av någon kula i någon vägg
eller någon möbel. Det tyckes bevisa —–
— Att alla kulor avskjutits inifrån?
Sheriffen nickade.
— Tänk ändå en sådan tur, sade Harriet, medan
res-vagnen skramlande arbetade sig uppför backarna — tänk
en sådan tur, att du just i går kväll skulle hitta på att
ladda pistolerna, Bysshe!
— Ja, det kan man verkligen kalla en Guds lycka,
instämde miss Westbrook. Och jag får säga, Bysshe, att du
uppförde dig riktigt tappert — riktigt duktigt och modigt.
Shelley hade blivit röd som blod i ansiktet.
Det hela hade först tyckts honom vara snarast ett
lustigt pojkstreck. Han hade inte tänkt sig in i allt vad av
fortsatta lögner ett sådant streck skulle föra med sig. Men
nu kände han en brännande blygsel. ..
Mr och mrs Shelley voro på mottagning hos madame
de Boinville.
Madame de Boinville var en vacker kvinna med ett
ungt ansikte och ett ungt hjärta men med snövitt hår;
hon var född engelska men änka efter en emigrerad
fransman, och i sitt lilla hem i en av Londons lantliga
förstäder plägade hon se hos sig en ganska brokig skara
människor. Där funnos många främlingar: fransmän och
ryssar och polacker, och somliga av dem voro ej alltför noga
med sin klädsel; där fanns folk med rufsigt hår och något
solkiga kragar och icke alltid nyrakade ansikten. Men
de flesta av gästerna voro människor med intelligens, med
intresse för konst eller vetenskap eller litteratur.
Det var en varm vårdag, och Harriet satt ute på en
balkong, vars glasdörrar stodo öppna inåt salongen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
