Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
tans ömhet. Ty den mannen som bett om en kvinnas
vänskap, en vänskap »kanske mer helig än kärlek», han
var ju bunden vid en annan kvinna, vilken var hans barns
moder.
Borta bland skyarna i väster bröt solen fram —
plötsligt, oemotståndligt. Och all världen blev rosende röd av
hennes sken, all världen blev full av glans och fröjd och
9ång. Fåglarna, som suttit tysta, började sjunga av idel
glädje.
— Se, sade mannen, huru är icke världen förvandlad!
Och skulle väl denna stundens solsken vara så ljuvligt, om
icke bortom dess ljus låge en bakgrund av mörka, tunga
moln. . .
Och den unga kvinnan som satt vid hans sida säg på
honom med ögon som lyste och tindrade, och hon drack
in hans ord och lät dem sjunka ned i sin själ, såsom
blomman dricker daggen och näres därav, såsom lärkan
dricker solsken och låter det förvandlas till sång.
Bunden — bunden –-
Vad är det väl som binder en människa?
Kan en människas själ bindas därav att en präst stått
och läst ord över henne, ord, ämnade att fjättra henne vid
en som i sitt innersta kanske är henne mer fjärran än
jorden från solen?
Kan en människas själ vara bunden ens av de ord och
löften hon själv uttalat?
Kan ett träd lova att icke växa, att för alltid stanna
vid just den höjd dit det nått? Kan havets våg, som lagt
sig till vila en solig dag, lova att aldrig mer vandra i
rastlös oro mot nya stränder?
Ar det icke en dårskap, ett vanvett, att lova att alltid
älska en människa?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
