- Project Runeberg -  Ett diktaröde : en roman om P. B. Shelley /
71

(1919) [MARC] Author: Anna Maria Roos
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

71

— Mary — Jag behöver icke spörja dig, om du älskar
mig. Det behöves icke ord, för att ett hjärta skall kunna
läsa i ett annat hjärta — Mary, jag behöver icke säga dig,
att du är mig mera kär än livet självt. Mary — vågar du följa
dit hjärtas röst? Vägar du trotsa de fördomar, med vilka
människorna söka förhindra varandra att vara lyckliga? Vågar
du bli min maka, utan att prästen läst över oss? Din moder
vågade det, och jag har alltid trott, Mary, att du äger något
av din mors eldsjäl, huru tyst och vek och stilla du än är. . .
Jag måste bereda dig på att jag troligen icke kan erhålla
laglig skilsmässa från henne, som ännu nämnes min
lagliga hustru — du känner något till våra avskyvärda
engelska lagar, och huru det måste hopas smuts över två
människors namn för att de skola tillåtas gå var sin väg,
sedan de en gång blivit fastsmidda vid varandra. Jag
måste bereda dig på att många människor skola klandra
dig — kanske vända dig ryggen. Allt vad jag förmår
vill jag ju skydda dig mot livets stormar och
vedervärdigheter; så mycket jag mäktar skall jag taga på mig alla
de prövningar vi till äventyrs måste möta. Men jag vågar
icke förespegla dig, att det skall helt lyckas mig. Säg,
Mary, vågar du — — ?

Hon log emot honom — blek och strålande.

— Allt kan jag våga, allt vill jag våga för dig, du
mitt hjärtas älskade. Olyckan själv skall bli lätt att bära,
när jag bär den samman med dig . . .

De voro allena i den tysta, vackra skog där de gingo
tillsammans. Ingen såg dem, ingen hörde dem — mer
än fåglarna som sjöngo sina sånger och ekorrarna som
hoppade bland grenarna. Där var intet som kunde hindra
dem från att sluta varandra hårt i famn, från att sjunka

hän i den ljungande salighet som är kyssar av eld,

*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:40:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shelley/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free