Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
Claire var vid dåligt humör. Det var icke så fä dagar
de redan vistats vid Lac Leman — först i Genève, sedan
i den lilla villan nedanför Villa Diodati — och likväl hade
hon ej en enda gång fått tillfälle till ett samtal mellan
fyra ögon med Byron. Nu hade hon till sist skrivit en
biljett till honom.
Men där sutto de nu, han och Shelley, och pratade om
all möjlig strunt och hade inte en blick för henne.
— Apropå, jag har just slutat tredje sången av Childe
Harold. Vill du se den?
— Om jag vill!
Byron reste sig, gick med sin något haltande gång ut
ur rummet och kom några ögonblick därefter tillbaka
med ett manuskript i handen.
Shelley försjönk ögonblickligen i läsningen.
Byron vände sig till Claire.
— Vi kan ju gå ett slag på terrassen så länge.
Hans röst var lika kylig och nonchalant som vanligt.
Men Claires hjärta bultade vilt av förväntansfull glädje.
De stodo ute på terrassen med de vita alperna framför
sig och den blänkande sjön för sina fötter.
— Det var ju något du skulle tala om för mig?
Hans röst ljöd alltjämt släpande och ointresserad. Ingen
av de blaserade och sysslolösa London-dandies, vilka
hade till sin lösen: nil admirari, kunde överträffa honom
i det hänseendet.
Claire ryckte till. I denna stund hade hon dock ej
väntat sig det tonfallet. Och när hon nu begynte bikta
sin hemlighet, så blev det, mot hennes vilja, sagt på ett
helt annat sätt än hon tänkt sig. Hon hade ju ämnat så
käckt, med så jublande, frimodig stolthet, yppa vad så
många stackars rädda våp betraktade som en skam och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
