Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
Blomstren vaggade för lätta vindar. Snabba sländor
flögo glimmande omkring, likt gyllene seglare å ett soligt
hav. Och heta ord och heta kyssar flögo emellan de
två.
— Jag tror inte du älskar mig lika mycket som nyss
— mumlade hon. Du kysser mig inte lika mycket–-
Där sorlade bäcken under vajande ormbunkar; där
sjöng en fågel inne bland gröna träd; där lekte strålar
emellan vaggande löv. Och toner och dofter och strålar
smälte samman till en enda symfoni av drömmande
sällhet, av ändlöst jubel.
Skymningen började falla.
Med långsamma steg gingo de mot palatsets öppna
port.
Men just som de skulle träda in, hejdade hon sig, strök
sig över pannan.
— Nej, nej — gå nu!
Det kom häftigt, oförberett.
— Men i morgon — jag får väl komma igen i
morgon?
— Ja, ja . . . Men gå nu!
Hennes stämma ljöd befallande. Och han lydde.
Han gick. Med hela sitt väsen fyllt av en berusande
lyckokänsla.
Men inne i sina gemak gick Constantia av och an,
upprörd, förtvivlad, ursinnig.
Hur hade hon kunnat låta sig lockas in i detta! Hon
som varit så fast besluten att hädanefter aldrig släppa in
kärleken i sitt liv–-
Kärlek? Icke var det kärlek hon känt för denne man!
Vänskap, sympati hade hon erfarit, jämte den dragning
som en höggradig intelligens sällan förfelar att utöva på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
