- Project Runeberg -  Ett diktaröde : en roman om P. B. Shelley /
121

(1919) [MARC] Author: Anna Maria Roos
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

121

dras hunger. Men jag kan inte vara med om edra idéer
beträffande en samhällsomstörtning. Ser ni, jag har vänner
i Paris — gamla vänner till min far — som upplevat den
franska revolutionen, och jag har hört alltför mycket 0111
dess fasor för att kunna någonsin önska en våldsam
om-störtning.

— Men, marchesa, inte gör väl ni som Edmond Burke,
vår berömde statsman, gjorde? Han var_som ung en varm
anhängare av frihetsidéerna, han jublade, när den franska
revolutionen bröt ut -— men när den sölades av blod,
vände han sig med avsky ifrån den, fördömde den helt
och hållet. Att han upprördes av grymheten, det förstår jag
väl — men att han ej tvärs igenom blodtöcknen varsnade
de mäktiga stora idéer som arbetade sig fram — det var
dock en förblindelse, underlig hos en sä lysande begåvning.
— Vet vi icke av historien, att aldrig har nya idéer brutit
sig fram utan att blod måst flyta? Vet vi icke, att
vedergällningen plägar drabba ännu i tredje och fjärde led!
Och om somliga av dessa aristokrater, som gick med
leende mod i döden, var beklagansvärda offer, så var de
först och främst offer för sina förfäders missgärningar, för
det upprörande förtryck de i sekler låtit det fattiga
folket undergå. Vet vi icke, att det i varje revolution
kommer en stund, då de sämsta elementen tränger sig
fram och rycker till sig makten? Det är en fruktansvärd
sak — men det tyckes vara en naturlag — liksom att, när
det kokar i grytan, kommer för en stund all dräggen upp
till ytan. Dock — dräggen skummas bort — de
vilddjurslika människorna förgör varandra — och så klarnar till sist
det hela. Idéerna träder fram i sin renhet, och historien
avgör: att den smärtsamma proceduren var en
nödvändighet. Säg mig, marchesa, inte kan ni väl ändå önska den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:40:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shelley/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free