Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
Och hon släpade den lilla med sig in. Barnet hade
upphört att gråta. Men det vände sig om och såg efter
främlingarna med ett svårmodigt uttryck, som var gripande
att se i ett så spätt ansikte.
— A, att tänka sig att ett sådant barn skall växa upp
i smuts och trasor och elände, utbrast marchesan upprörd.
A, om jag kunde befria henne. Om jag kunde rädda henne
från detta helvete. .. Jag skulle vilja själv upptaga henne.
Dock nej — det går ju inte. Jag vet ju hur människor
skulle uttyda det; de skulle säga att det var mitt eget
barn.
— Det är sant. — Nej, ni kan inte göra det. Om
jag kunde ta hem henne —■ till lekkamrat åt lille Willie!
— Nej, nej, det skulle er hustru aldrig gå in på.
— Kanske inte, medgav han. Men nu vet jag! Ni,
marchesa, tar reda på någon godhjärtad, helst barnlös
familj, och så betalar jag dem för att de tar hand om den
lilla.
— Ja, det blir bra, sade marchesan. Fast jag vill
naturligtvis betala hälften.
Och hon log emot honom — ett ljust, varmt leende.
Ett par dagar därefter var saken ordnad. Megäran
var helt belåten åt att slippa besväret med ungen. Och
när hon så till på köpet fick några vackra slantar för det!
Shelley kände sig helt lycklig över den känsla av
samhörighet med den älskade som skänktes genom
medvetandet att ha en gemensam liten skyddsling. Hoppet började
åter få insteg i hans hjärta.
Någon av Marys bekanta hade sett Shelley den dag
han beledsagade marchesan genom Santa Lucias krokiga
gator. Det berättades för Mary. Och så blev det förhör.
Vem var den damen han gått med? - Åh, en gam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
