Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
Glöm att för evigt du skilts ifrån
ungdomens stolta, brusande fröjd
med strålande sol från molnfri höjd.
Glöm ock mig — ty ej någonsin,
du arme vän, blir jag din.
Likt en sky av vårregn full,
gråter mitt hjärta för din skull,
gråter ett helande regn över dig,
du blomster som trampats å livets stig.
Den klingar, min andes stumma musik,
blid och rik,
in i ditt stormuppfyllda bröst,
bringar dig ro och ljuvlig tröst.
Alla ditt väsens djupaste schakt
vila nu i min makt.
Och han sände henne dikter, där liksom i hastiga
glimtar .kommo hänsnyftningar på vad han genom mötet med
henne upplevat — hänsyftningar på hans lidande och hans
förtvivlan.
När lampan har krossats,
är ljuset ju slocknat och slut.
När strängarna brista,
då tystnar toners magi.
När bojan har lossats,
flyr fågeln till skogarna ut. —
När skyarna mista
sin glans, då är dagen förbi.
Ej tonen, ej ljuset,
sen lampan och lutan ha bräckts,
bli kvar — och ej suset
av sången i öde land.
Där hörs blott en klagan
— lik vindens se’n solen släckts,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
