- Project Runeberg -  Sveriges handel och industri i ord och bild / Borås /
55

(1901-1907)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afdelning 1. Historisk inledning af G. Geete ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1 världen och i prydande af sina träkärl fullt uppnå »glasritare från Murano» (nära
Venedig). De nordiska väfverskoma anser han fullt jämngoda i arbetsskicklighet med
deras likar i söderns länder, men förklarar de senares större berömdhet bero endast
af tillgång till stora konstnärers mönster teckningar, som de förra sakna. Vårt trångt
begränsade utrymme tillåter oss ej att ingå i detaljer, som återfinnas i denna outtömliga
källa för kunskap om Sverige under i5:de och i6:de seklerna, men jag bör dock, innan
jag lämnar Olaus Magnus, anföra hans skäl för påpekande af svarfkonstens betydelse för
de nordiska länderna; »alla fat och skålar», säger han, »måste häruppe vara af trä, då
de vilda dryckessederna i Norden skulle på glaskärl göra alltför stor skada, emedan de
oupphörligan skulle sönderslås eller krossas, då vid deras gillen och med deras vanor

2 halftjog träbägare kunna krossas i ett enda slag»(!). I sammanhang härmed
meddelar han att de (numera i samlingar sällsynta) träkärl, som kallades »kåsor»,
tillverkades i Finland »genom urhålkning af passande granrötter».

Om man vill uppsöka urbilden till den egendomliga formen för handel och vandel
i södra delen af Västergötland — jag menar den egentliga gårdfarihandeln, grundad
på hemslöjd — måste man gå minst 4000 år tillbaka i tiden, d. v. s. till den »Yngre
Stenåldern». Jag syftar då på det högst märkliga »Bjurselefyndet», till sin betydelse
skildradt af Montelius i »Sveriges Historia intill 2o:de seklet» (i:sta afd. 34:de sidan).
I Västerbottens jord hittades nämligen 1830 på samma plats ett färdigt lager och en verkstad
för verktyg och husgeråd af skånsk flinta (i alla stadier af tillverkning jämte lösa
flint-spånor). Hvad den skånska går dfar ihandlarens öde — efter en hundramila vandring
blifvit, kunde ej af fyndet utrönas, men möjligen var det mindre behagligt än för hans
likställda kollega, »fatknallen», åtskilliga 1000 år senare.

I afseende på Västergötlands äldre industri kan ingen åtskillnad göras emellan
husslöjd och handel, de sammansmälte utan tvifvel mycket tidigt, ty de egna behofven
af husgeråd o. dyl. voro få och en flitig arbetare hade snart ett mindre lager
tillver-kadt, som dock ej kunde få ligga ofruktbart, hvårföre han måste taga säcken på
ryggen och vandra ut öfver landet för att sälja sitt arbetes produkter, som bevisade
i lika hög grad svarfvare- som väfvareskicklighet. Som nyss nämnts var tydligen Kinds
h:d stamorten för svarfvarekonsten, ehuru den sedermera utbredde sig äfven till Ås
härad. På det forna stället tillgick det mycket enkelt vid betalningen till den
vandrande svarfvaren, som öfver hela landet vanligen till följd af sin sysselsättning
kallades »fat»- eller »skål-knalle» och oftast ej medförde något varulager, utan stannade
där hans biträde behöfdes och på stället tillverkade hvad som önskades af lämnadt
material, såsom bok, där sådan växte (t. ex. i Viskadalen) eller al och asp (t. ex. i
Uppland). Svarfvarlönen var, enligt Gabr. Djurklou, »efter gammal sedvana bestämd
sålunda att han skulle i betalning ha så mycket säd (egentligen råg), som rymdes i det
utsvarfvade kärlet». »Skålknallens» trofasta ledsagare på vandringarna var hans
»svega-svarf», ett västgöta-namn, som torde behöfva en förklaring. Detta numera bortlagda
verktyg, som äfven sällsynt förekommer i muséer (se afbildning å sid. 63), fick detta
namn därför att »det sattes i rörelse med tillhjälp af en »5Wg» (på Västgöta dialekt)
en smidig ung granstam, som med storändan fästes vid en bjälke i taket, eller vid en
trädstam, om svarfningen skedde ute i skogen. I den fria ändan fästes en rem, som
virades rundt omkring svarfämnet eller en af de dockor, hvari detta fästes och däri-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:40:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shi/boras/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free