Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afdelning 1. Historisk inledning af G. Geete ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ter från Gustaf Adolf t. o. m. Carl XI trots alla klagomål stadfästade privilegier. Men
Ås-smederna funno på en annan utväg, nämligen att, ehuru de ej svurit borgare-ed i
Borås, utan endast betjänat Borås borgare med körslor, mot betalning förande deras
varor på hästryggen »thernedifrån» såsom Dal säger, »alt uptil Bergzlagerna,
hvari-från de till återfärden hämta stångjärn, så hopslagit och krökt at thet beqwemligen
kan ligga uti sadelen, gående deras häst-Creatur lösa och lediga thermed i rad.»
Marks härad är företrädesvis bland de här omhandlade berömd för sina
linneväf-nader, i hvilket samband Nils Dal (1711) uppgifver att detta härad »nästan allstädes
besås med ’hör(lin) och hampfrö», hvilka slag »Marboarne» anse fördelaktigare att så
än spannmål, så att de pläga räkna ut »huru många alnar lärft man gemenligen kan
hafva efter en skeppa linfrö». Befolkningen måste strängt arbeta vid den tidens
omständliga beredning af linet innan det kom i väfstolen, då däremot spånad nästan blef
till tidsfördrif och idkades af män och kvinnor
gemensamt, under sagoberättande och sånger, om
vinterkvällar, hvarjämte väfstolar funnos i alla hus och stodo
sällan tomma. Väfven hade under medeltiden och
långt in på 1500-talet en upprättstående ställning
emellan 2:ne stolpar emellan hvilka tvärträn voro
insatta, såsom en afbildning hos Olaus Magnus visar.
Väfning skedde också nedifrån och uppåt. Långt
före Borås stads grundande ströfvade dessa »Marbor»
omkring i hela landet, öfverallt kända för god
tillverkning och envishet som försäljare samt af många
i det öfriga landet tadlade såsom spridare af lyx
ibland de tjänande klasserna i stad och på land.
Djurklon fritager från allt klander de urgamla »fat-»
eller »skålknallarne», ett namn, som dock kvarblef i
dagligt tal, äfven sedan träkärlen utbytts mot
alngods, »svegasvarfven» emot »bjällran» och den ofta
vackert skulpterade alnen (se sid. 63 fig. 4). Emellertid
fingo under första tiden efter stadens anläggning
Boråsarna ofta äfven gå under benämningen »Marbor».
Deras intensitet i sitt arbete, där ej den minsta stuga förbigicks, åskådliggöres humoristiskt
af den gamle Rudbeck, som 1700 skrifver i en dikt om »Döden», som från sitt åkdon
säger:
»Sen tröttas jag ock ut af denna folan min
Som lik en Marbo-mär, i hvarje gård wil in. *
Redan på 1500-talet ger Olaus Magnus det största pris åt de svenska kvinnornas
väfkonst och nämner särskildt i XIII bok, 48:de kap. det väfnadssätt, som han
kallar sprängning och som han säger användas »för de allmänt bländhvita väfnader med
knytning, som användes att i hvardagsrum helt och hållet bekläda väggarna upp till
taket» (förf. har haft lyckan att genom vänligt tillmötesgående från Göteborgs Musei Af dein,
intendent och amanuens (den sistnämde ss. fotograf), kunna meddela den afbildning af
sådan väf från Mark, som finnes afbildad sid. 64 fig. 6).
Gärdfarihandlare från *de 7 häraderna*
(början af iioo-lalel. Efter DAL)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
