Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afd. 1. Historisk inledning af K. G. Lundqvist ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skapa och själf varda sina verk. Därför gaf han borgaren, den han betraktade såsom
kontinuitetsprincipen inom stadssamhället, tillfälle till fri utveckling af dess medborgerliga
verksamhet, endast kontrollerad af magistraten.»
Denna 1777 års förening blef sedan stadens konstitution och förblef gällande till de stora
förändringarna under senare tider, med undantag af punkt 10, som rörde magistratens
organisation och stat. Genom densamma kunde frågan om magistratens och de äldstes inbördes
kompetens och olika andel i styrelsen anses vara löst. En sträng ämbetsdelning
genomfördes. Magistraten arbetade på två divisioner, nämligen justitiedivisionen eller rådstugurätten och handels-, politie- och ekonomidivisionen, hvardera under en borgmästare. Rådmännen voro nio ordinarie, af dessa voro fem litterata och fyra illitterata. Af de litterata
rådmännen var en ordförande i kämnersrätten. Dessutom skulle finnas två extra rådmän utan lön
såsom biträde vid politiedivisionen. Räkenskaperna öfver stadens utgifter och inkomster
granskades af de äldste före Valborgsmässorådstugan i början af maj månad, då underrättelse
om revisionen och förvaltningen borde lämnas. Aflöningssättet blef väsentligt förändradt.
Den till staden donerade jord, som innehafts af magistraten och dess betjäning under namn
af löningsjord, blef, kan man säga, reducerad; den bortarrenderades hädanefter å auktion till
den högstbjudande, och inkomsterna gingo till stadskassan. De äldste skulle nu väljas på
tre år och så, att tredjedelen (8 st.) årligen afgick; de kunde dock återväljas. Om mellan
de regelbundna ombytena ledigheter uppstodo, skulle de fyllas blott tillsvidare.
År 1825 ändrades magistratens organisation. Poliskammaren upprättades med
politieborgmästaren såsom ordförande och två illiterata rådmän såsom bisittare. Enligt staten 1825
skulle utom de två borgmästarna finnas 8 rådmän, däraf fyra illiterata. Från och med 1847
upphörde den särskilda domstol, som utgjorts af hallrätten, och dithörande mål hänvisades
till magistraten; vidare upphäfdes från och med 1850 kämnersrätterna, och deras domsrätt
öfvergick till rådstugurätten, som nu skulle upptaga göromålen dels på tvänne afdelningar
och dels såsom samlad rådstugurätt; justitierådmännens antal ökades till fem. Härom fälles
detta omdöme af Hertzman: »Tillskapandet af många illa lönade tjänster är ett i Sverige
allmänt fel. Onödigtvis kallades han också till lif, den femte lagfarne rådmannen. Enligt
konstitutionen består magistraten af fyra lagfarne och fyra borgerliga ordinarie rådmän utom
de tvenne borgmästarna. De facto utgöres för närvarande magistraten af fem lagfarne och
fyra borgerliga rådmän. Ämbetsmannaelementet, om vi så få uttrycka oss, öfverväger alltså
det borgerliga elementet, hvilket strider mot kommunalförfattningens anda och bokstaf.
Den fullständiga ödeläggelse, som drabbat staden 1719, hade skingrat dess invånare åt
olika håll, och det dröjde ganska länge, innan det med stadens bebyggande tog någon fart
Vid första allmänna sammankomsten 8 jan. 1720, utlyst af landshöfdingen, befanns, att endast
1 borgmästare, 3 rådmän och 27 af borgerskapet börjat bygga. Det torde hafva varit
först i början af 1722, som invånarna mera allmänt återkommit. Regeringen sökte på flera
sätt understödja dem. Broocman yttrar: »Efter detta jämmerliga ödesmål, uti hvilket
Norrköping på ofvannämnda år råkade, läto glorvördigst i åminnelse drottning Ulrika Eleonora
och konung Fredrik I påskina en besynnerlig nåd mot denna staden, i det att de bägge
liksom täflade med hvarandra att försätta honom i sitt förra välstånd och flor igen. Såsom
förut nämnts, erhöllo stadens invånare 10 års frihet från utskylder till kronan, dessutom fingo
de inkomsten af tullen och accisen. Sedermera förklarades, att af tobaksaccisen blott en
viss summa, 700 daler s. m., skulle tillfalla staden. Ar 1724 begärde dock magistraten hela
tobaksaccisen, och då tulltjänstemannen vägrade, ditsändes ett par radmän, hvilka uppbröto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
