Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afd. 1. Historisk inledning af K. G. Lundqvist ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på 350 svåra läster, hvilken afyttrades till Preussiska ostindiska kompaniet i Emden. På
södra sidan af strömmen anlades sedan bredvid hvarandra tvänne varf, det ena 1782 och
det andra, s. k. Nya varfvet, 1795; äfven vid dessa byggdes flera skepp, vid det senare bl. a.
en fregatt på 140 svåra läster. Sedermera tog under 1800-talet byggandet af ångbåtar
öfverhand. — Sedan K. M:t år 1752 förklarat, att de stapelstäder, som ville inrätta
sjömanshus, skulle få disponera därstädes inflytande sjömanshusmedel, inrättas 1753 ett dylikt i
Norrköping.
Efter utländskt föredöme försöktes här i Sverige till handelns uppdrifvande en fördelning
eller farter ing. af densamma, så att hvar och en skulle handla med blott ett slags varor.
Här i Norrköping vann dock denna fördelning ej någon framgång. Redan år 1635 hade
med bifall af borgerskapet en stadga i detta syfte utfärdats, men med föga verkan. Ar
1726 var frågan åter före, men 1736 fann man lämpligast, att ingen fördelning skedde i
Norrköping, utan att alla, som drefvo handel, skulle äga frihet att införskrifva och utskeppa
alla tillåtna varor. Då frågan 174 2 åter uppkom, undanbad man sig, och borgerskapet
förklarade, att Norrköpings handel icke kunde jämföras med de största städernas i riket, utan
med de mindres. Senare — år 1751 — bestämdes af kommerskollegium en fördelning,
hvarigenom 8 handlande antogos till drifvande af kramhandel och borde de enligt
magistratens och hallrättens bestämmelser årligen afsätta inrikes manufakturvaror för 150,000 daler
kopparmynt. Andra handlande, som förde kramgods, skulle inom viss tid afsätta det;
återstoden skulle lämnas i publikt förvar. Emellertid fick man anstånd med denna separation,
och 1752 uttalades i kungl. resol. på städernas besvär, att separationen af handel var
olämplig utom i Stockholm och Göteborg, hvilka städer ej heller hade klagat Dock föreställde
man 1752 handlandena i Norrköping den oregelbundenhet i handeln, som staden till skada
förekom. Så blefvo produkter, som skulle utskeppas till utrikes ort, uppköpta och
transporterade till andra inrikes orter, hvilket vore en förlust för rederierna; staden komme ock
därigenom i sämre ställning till andra städer, som brukade Norrköpings affärsmän såsom sina
uppköpare eller kommissionärer. Då staden hade stapelrätt borde den både utskeppa och
införskrifva sina varor. Magistraten begärde nu ett bestämdt svar, om staden ville idka
sådan handel, som anstod en stapelstad; eljest måste rederierna sälja sina fartyg och
varfsdel-ägarna öfvergifva varfvet, emedan de, som sålde i minut, ej ville köpa varorna af rederierna,
utan hämtade dem från Stockholm för att sedan sälja till ungefär inköpspriset; detta blott
för att »därmed skada sina medborgare eller missunna dem den vinning, som de borde
däraf hafva.» Ar 1755 gaf magistraten ett utslag, enligt hvilket handeln skulle delas i
gross-och minuthandel, kram- och kryddkramhandel, hökare- och andra mindre handelsgrenar. Man
var dock missnöjd härmed, och delningen kom ej heller nu till stånd.
Sveriges deltagande 1757—1762 i det krig, som flere makter förde mot Preussen, hvilket
denna tid ej var någon sjömakt, synes hafva verkat fördelaktigt på handeln, men efter freden
och till omkr. 1773 inträdde dåliga konjunkturer. Det utbrytande nordamerikanska
frihetskriget, däri Europas förnämsta sjömakter deltogo, föranledde dock sedan en gynnsam period
för handeln. Härtill medverkade ock här i Sverige en del andra orsaker, såsom den nya
handels- och näringspolitik, som Gustaf III och hans finansminister Liljencrantz inledde, hvarom
längre fram skall erinras.
Vi skola nu lämna några uppgifter om den handel som här under frihetstiden idkades.
En viktig införselvara hit till Sverige var salt och regeringen sökte uppmuntra denna
import; så medgafs 1733 half tull å salt, som från Medelhafvet infördes på svenska fartyg och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
