Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARIA
| 85
diktning, och det händer då, att de med en
blandning av vemod och respekt använda uttrycket "vår
store avfälling". Jag är emellertid benägen att
förlägga den stora — den stora brytningen i hans liv
till en annan tidpunkt än den de åsyfta. Det är
för mången en tung förlust att mista den tro, man
lärt av isin moder; men för en man, som i likhet
med Ibsen alltid stått hög och främmande gent
emot auktoritetens krav, var det utan tvivel en
förlust av helt annan ordning, då han miste den
tro, som i djupare mening var hans egen, den tro
so-m han arbetat sig till under långa år: tron på
möjligheten ätt revoltera människoanden. Och
dessutom : då han förlorade den tro, på vilken han
byggde i yngre år, var han ännu en kraftfull man ;
men det är ett långt hårdare slag att komma på
obestånd i en framskriden ålder. Och det är
tydligt, att det var en kris av denna innebörd, som
låg till grund för "Vildanden"; den bär alla spår
av att vara skriven under intrycket av den stora
missräkningen i skaldens liv. "Jag läste den", skrev
den engelske kritikern Edm. Gosse, "på däcket av
ett fartyg. Det var på Atlanten, samma vinter
boken kom ut; och jag kommer alltid att förena
tanken på dessa sorgliga blad med föreställningen
om den ödsliga anblicken av havet i uppror." Det
säkra är, att Ibsens pessimism i Vildanden är
bittrast, gråast, mest tryckande; ett mörkt rum,
där det åt alla sidor är oändligt långt till väggen.
— De unga fruarna på parkett ha alltid hängt läpp
över att Dukkehjemmet slutade så sorgligt. Där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
