Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
IIJALMAR SÖDERBERG
mig till sist för brokigt. Det kan vara sant som ni
säger, att Strindberg gick sin egen smala stig; men
ack, det gjorde de ju alla, dessa otaliga botgörare
i 1890-talets franska och nordeuropeiska litteratur;
och på historiens karta flyta alla dessa små
gångstigar icke desto mindre tillsammans i en enda bred
och grå landsväg. Omvändelseperioden kom, och
Strindberg blev med ens populär och betydande som
aldrig förr. Små damer och herrar, för vilka hans
namn fordom var en skräck, funno honom plötsligt
tilltalande och intressant, och hans gamla vänner
blevo förtjusta över att åter höra honom berömmas
och fäste sig i allmänhet icke så mycket vid
anledningen, ty människorna bry sig föga om idéer. Allt
detta förstår jag rätt väl; jag förstår blott icke
varför jag skulle vara med i jublet. Jag, som aldrig
har känt Strindberg, har heller icke kunnat älska
honom för lians egen skull. Jag har i honom älskat
och vördat de idéer, som likt mäktiga stjärnor lyste
över min första ungdom, stjärnor som för mig i min
stora oskuld den dag i dag flamma klarare än
någonsin och vilkas glans ännu gläder mitt öga i
vinternätterna, hur få och obetydliga glädjeämnen
det eljes finns i denna värld och i den besynnerliga
tid i vilken vi leva.
Ninguno, måhända fattar ni nu hur det gick till,
att vördnaden till sist tog slut och att min ton blev
litet bitter och kall, när jag skrev om Strindbergs
väg till Damaskus. Och kanske anar ni också redan,
att det hån, som kom in, icke så mycket gällde
honom, utan snarare er själv, vackra okända mask,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
