Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARIA
| 167
Jag hörde tidens härskri genom skrålet.
Jag vred, jag knep mitt kolstift som i hopp
att få det glöda; och så drog det opp
— en fot, en häl! Då bröt jag sönder kolet.
Det är hans första sammanstötning med vad som
för honom sedan blir arvfienden: detaljstudiets
övervälde, specialismen i konst och i diktning.
Följde så vandringsåren. Utan annat mål än att
tillfredsställa sin böjelse genomströvar han Italien,
Grekland, Orienten.
I "det tysta landet", våra dagars Grekland, går
han häpen omkring bland hellenernas avkomlingar,
och han uppfattar och återger dem med ett vemod,
som överröstas av löjet.
Mig förefaller så gammalt allt.
Gammal var byn, där vi gjorde halt.
bland Ättikas gamla oliver.
Jag tycker mig sitta grånad och from
och måla vår jord på sin ålderdom,
när jag doppar pennan och skriver.
I byn lever den gamle svinvaktaren Sofron; han
lever icke så, som en gammal man bör leva, och nu
senast har han stulit den fattiga gamla popen
Hiero-nymus’ enda tupp.
«
Snatta från en sådan man
tuppen, ban gött för sitt spett,
är säkert lustigt nog ibland,
men aldrig är det rätt —
utbrister här Heidenstam, som man eljes sällan
finner upptagen av etiska problem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
