Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
I-IJALMAR SÖDERBERG
sin tinning, förrän de redan avundas den förbisedde,
den missförstådde, den utskrattade hans törnekrans
och den glömde det viskande gräset på hans grav.
Han är den Abel, 0111 vilken bibeln glömt att
berätta: han, som såg röken från sin offerflamma i
en rak blå pelare stiga mot höjden till Herrens
välbehag, och som samtidigt med en underlig,
förstulen längtan såg bort mot den plats längre ned,
där Kain, redan från födseln misströstande om
bönhörelse, såg röken från sin offereld slå mot jorden.
Nederlagets hjälte — som sådan är det han har
sett Karl XII, och som sådan har han skänkt
honom åt oss, skänkt honom på en gång som en stor
och skrämmande symbol och som en liten, arm och
vilsegången människa, vars öde fräter på vår själ
med ett så sällsamt naggande svårmod, som endast
få bland världslitteraturens tragiska gestalter kunna
ingiva. Ty hur sanna de ord än må vara, som
författaren efter Poltava lägger i Lewenhaupts mun:
"Kransen, som han flätade åt sig själv, gled i stället
ned på hans folk" — så underbart är likväl till sin
verkan det trolleri med skuggor och dagrar
diktaren här bedrivit, att trots allt hela den tragiska
sympatien som i en brännpunkt samlas i den späda
hjälteskepnad, som med sinnesron hos ett lekande
barn drog över sitt huvud ansvaret för det
djupaste elände, i vilket någonsin ett folk varit sänkt.
I denna stämning av tragisk sympati kristalliserar
sig också allt det bästa vi kunna känna för
Karolinernas kung, och helt säkert är det också till detta
intryck författaren väsentligast har syftat. Endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
