Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
I-IJALMAR SÖDERBERG
hypotesen, att det var en omutlig
rättfärdighets-känsla som bestämde Karl XII i hans ståndaktighet
att icke sluta fred. Så trodde han också själv, det
har aldrig någon betvivlat. Men det innersta
motivet, det som gjorde, att denne man måste föra
krig så länge han levde, vad var det annat än den
enklaste självbevarelseinstinkt? De förmögenheter,
som vi icke bruka, de vissna och falla bort. Dithän
hade nära två decenniers fältliv fört Karolinernas
kung, till den grad hade det förenklat, förringat
och förtorkat hans själ, att han — även om man
vill sätta tro till legenden om de ursprungliga vackra
anlagen — knappast längre hade
existensberättigande annorstädes än på valplatsen. Han hade
blivit en hjälte. Han trodde, att det var det högsta
en människa kunde vara, och han förblev det också
i motgången; men vad kunde väl ha väntat honom
efter ett fredsslut, vad annat än ett ännu djupare
personlighetens förfall? — Nej, jag hade icke tänkt
mig, att den eviga rättfärdigheten, om vilken vi ju
för övrigt veta så litet, var det mått, med vilket
Heidenstam ville, att ihans hjälte skulle mätas. Jag
hade fattat icke blott min egen utan även
Karolinernas Karl XII som en av de gestalter, över vilka
historien väl med förbarmande kan ringa i "de arma
syndarnas klocka", men vilkas minne man mera
grumlar än förklarar genom att nämna det i
samband med ordet rättfärdighet. Det är icke heller
rättfärdighet som innerst bestämmer vår värme för
den ena människan och vår kyla för den andra.
Att förklara och förklarande urskulda är allt vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
