Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARIA
"" 201
Man finner icke en form, som mjukare smyger
sig till innehållet, än Frödings i dikter sådana som
dessa. Formen sätter honom här inga gränser. Hans
språkliga och speciellt hans ordvrängarevirtuositet
har ökat den svenska lyrikens kapital av formstyrka
med ett absolut pius, och i fråga om tokrolighet har
han upptäckt hittills oanade resurser i vårt språk.
Hans uppfinningsförmåga i den vägen sträcker sig
ända till nomina propria: det är icke av en slump
missionspredikanten i "Skojare" heter Alsterin.
Emellanåt låter han av sitt ordgeni förleda sig att
begå dikter med uteslutande formellt berättigande,
som "Skogsrån" eller "Stadens löjtnant", vilket
senare poem helt och hållet lever på den i sitt slag
beundransvärda raden:
"Nej titta ni, nej titta ni, nej titt, titt, titt!"
Vad man bland annat spårar i dessa dikter är
en i hög grad objektivt riktad talang, jag vågar
säga i högre grad än hos någon annan svensk skald
efter Bellman, Runeberg undantagen. Fröding har
svårt för att vara sig själv, så vida han icke på
samma gång får vara en annan. Han har nått långt
i konsten att drapera sig i en främmande dräkt utan
att göra intryck av en utklädd, och blicken ur hans
ögon får ett rätt intimt personligt uttryck först då,
när han låter den glimma genom ögonhålen i en
främmande mask. Psykologiskt sett står väl denna
egenhet i hans lynne också i ett visst samband med
den brist på egentligt första-hands-initiativ, som
onekligen vidlåder Frödings diktning i stort sett;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
