Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARIA
"" 269
Ont och tungt har jag fått slita,
det är tungt på tiggarstig.
Jag vill fara med de vita
svanarna till dig.
Som ett svalt preludium verkar här den första
strofen med sin flyktiga och alldeles ogripbara
erinring från någon Bellmansk pastoral, drömaktigt
luftig och hörd halvt i sömn; men fullt besjälad, något
mera än musik och mer än stämning, blir melodien
först genom den andra strofens intensivt personliga
vibrato. Och likväl springer detta vibrato icke ett
ögonblick ut ur ramen: adagio.
Till de stycken som jag gärna kommer tillbaka
till hör också ett annat, mycket olikt det som nyss
anfördes — det heter "Gammal nederländare":
Det är inte roligt att stå
och bulta längre, Katinka.
Månen lyser och vädren gå
• och de frusna stjärnorna blinka.
Min knoge är röd, min näsa blå.
Se så,
lyft nu på dörrens klinka.
»
Glänta på dörrn och låt rnig få
tak över huvut, din slinka.
Du skall duka ett bord med små
förgyllda koppar som vinka,
öl och brännvin och ost för två,
och så
en fet och rykande skinka.
Jag vill icke säga, att detta är den stora konsten,
som skall befria världen. En versbit som denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
