Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARIA
"" 307
Människorna — de människor jag ser omkring mig
och nöter mitt jag emot — äro icke levande. De
äro icke människor; de äro så kallade människor,
i bästa fall för detta människor (Gorkis uttryck,
men här brukat med en annan skiftning) ; det
ursprungliga hos dem, det bästa, är länge sedan dött
och begravet. De äro masker och automater. Och
jag själv, vad är jag? Är jag en skendöd och har
ännu liv, som kan flamma upp om en gnista kommer
— och skall gnistan komma? — eller är jag som
de andra en skenlevande, en för länge sedan död?
Så ungefär frågar sig notarien Ask inför den
sam-vetsspegel som han håller upp för sig själv och
andra. Litet för mycket och för gärna för andra,
ty den frågan har dock ytterst blott intresse för den
frågande själv och kan aldrig rätt väl besvaras
rörande andra. Och gnistan, som skall blåsa nytt liv
i honom, väntar han naturligtvis från en kvinna.
Men den unga kvinnan. Ingrid Våg, är själv en
skendöd och i samma behov av den tändande
gnistan som han. För att få eld från henne måste
han först ha eld att ge. Men däri brister han i det
avgörande ögonblicket, och de slockna bägge.
Jag känner att jag icke just har lyckats med
referatet — det är i det hela taget omöjligt att med
ett referat ge någon föreställning om novellen.
Några måste av mina ord få det intrycket att den är
byggd på den litterära allmänningen för dagen, att
den är banal; och den är icke banal. Andra bli
kanske besvikna, om de gå från referatet till
historien själv. Det är ingen välskriven novell och över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
