Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
HJALMAR SÖDERBERG
IV.
Din dag är slut, det lider redan långt fram på
natten. Du går ensam genom de vita gatorna, som
ligga tomma och tysta runt omkring; blott då och
då skär det en smula bjällerklang genom tystnaden,
och framför dig går en gammal man med en lång
stång i handen och släcker lyktorna. En tom
drosk-släda kommer just förbi efter en trött häst, och du
hejdar den; kusken säger, att det är sent och att
han skall åka hem, men då ni komma underfund
med att ni ha ungefär samma väg, låter han
beveka sig och ber dig sitta upp. Med uppfälld krage
och ögonen halvslutna åker du hemåt utåt
Strandvägen förbi Nybroviken, där vedskutorna spegla sin
tackling i vattnets oljiga svarta ringar. Det snöar
inte längre, det har klarnat upp; det fryser på, och
det är bistert kallt. Du sitter och ser på stjärnorna,
på Orions bälte och den röda Aldebaran, som står
högt över Blasieholmens mörka hus, och du tänker
på din stad, dess nutid och framtid.
Stockholm har nu mycket bredare gator, flera
kyrkor och läsarkapell, större hus och större skojare
än förr i världen. Från en ringa början har det
vuxit upp till en storhet och prakt, som
storhetstidens kungar och folk knappt vågade drömma om.
Det är ingen världsstad ännu och blir det väl aldrig,
därtill ligger det för långt borta i periferien; men
det är likväl medelpunkten för ett folk. Det är ett
avlägset, men friskt och grönskande skott från den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
