Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamla gatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
valvet, nu störtar det in! — — Och tornet brinner
— tornet ramlar. — —
— — — Nu är det slut.
— Om igen, pappa, bad Martin, å, om igen! Bara
en gång till!
— Nej, inte en gång till, sade fadern. Det är inte
roligt andra gången.
Martin tiggde och bad. Men fadern gick bort till
pianot och strök sin hustru över håret.
Martin blev sittande framför brasan. Det brände
på kinderna, men han kunde icke slita sig därifrån.
Det låg och glödde så grant där längst inne. Det
glimmade och glödde och brann.
Till slut kom mormor och sköt spjället och stängde
luckorna. Då gick Martin till fönstret.
Solen var längesedan borta. Det hade klarnat upp
för en stund, men ännu drevo mörka skymassor
fram i brutna led över himmelens tunna och
glasaktiga blå. Långa raden låg i djup skymning.
Trädgårdarnas lönnar och körsbärsträd stodo avlövade,
och här och var glimmade redan ett ljus i ett fönster
fram ur det dunkla kvistnätet. Nere på gatan gick
lyktgubben och tände; han var gammal och krokig
och hade en skinnluva, som gick långt ner i
pannan. Nu kom han till lyktan mitt för fönstret, på
andra sidan av gatan: när han tände den, lyste
hela rummet upp. Den vita spetsgardinen tecknade
sitt brutna mönster mot taket och väggen, och
kallor, fuchsior och agapanthus målade fantastiska
skuggor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
