Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKALDER OCH FOLK 139
> >
vishetsbrunnar. Han tog av sig hatten och gick
några steg i riktning mot oss, men stannade åter
och betraktade närsynt och forskande ett par starkt
berusade kommendörer av vasaorden. Hans
ramsvarta ihår föll i långa slingor och stripor ned kring
den stora, välvda tänkarpannan, och i det
miniatyraktigt finskurna underansiktet rörde sig de små röda
läpparna och formade sig till ett mystiskt leende,
som tycktes utsäga slutdomen över kommendörerna:
overkliga! Han skred förbi dem och styrde äntligen
kurs på oss, men stannade plötsligt framför
skatteobjektens bord, sträckte ut käppen mot det
tjockaste av dem, det som nyss hade sagt: t v å
-hundrafemti tusen, och petade försiktigt
på honom med käppkryckan.
Mannen satt mållös och såg ut att vara nära ett
slaganfall. En av kamraterna försökte säga något,
men kunde blott få fram: herre . . . herre! . . .
Men Max, som tycktes glatt överraskad over att
hans käppkrycka verkligen hade stött emot något
slags fast föremål, hade redan förlorat allt intresse
för dem och vände sig lugnt till oss: får man slå
sig ner?
Men den tjocke hade så småningom kommit till
medvetande. Han reste sig till hälften, men sjönk
genast ner igen med en duns: Herre! Lymmel!
V ad understår ni er ? Mitt namn är . . .
Max betraktade honom förvånad, som om han
aldrig sett honom förr. Kanske hade han det heller
inte. Han förstod ingenting av alltsammans, annat
än att han fullständigt oskyldigt blev okvädad av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
