Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 -
hjalmar söderberg
Jag skrev denna dikt för femton eller sexton år
sen i det bedrägliga ’hoppet att få fem kronor för
den i någon veckotidning. Men det var ingen som
ville ha den.
Varför skriver man alltid så svårmodiga vers i
ungdomen? Är det en förkänsla av allt det onda
och hemska, som väntar? Är det kommande olyckor
och sorger, som kasta sina långa skuggor framför
sig? Är det sant, som någon har sagt, att när man
diktar profeterar man om sig själv? Det är kanske
något i det. Jag skrev i min ungdom åtskilligt, som
alls inte hade något upplevat bakom sig, men som
jag fått genomleva sedan. Ibland härmade
verkligheten dikten så i detalj, att de värsta dödskvalen
redan tycktes mig genomlidna på förhand. Och det
blev lättare så.
Och i min trista ungdom väntade jag mig över
huvud så litet av livet. Kanske låg det ett slags
självförsvar i detta: att inte vänta sig något. Kanske
var det en instinktens lina politik, för att slippa
bli lurad. Jag kan ibland överraska mig med att
drömma långt djärvare och barnsligare
framtidsdrömmar nu än jag nånsin vågade i min ungdom.
Som ung är man så rädd att vara barnslig. Med
åren blir man litet modigare, i det fallet åtminstone.
Nej, se solen! En sjuklig och övermogen höstsol.
Bryter fram en minut genom molnskikten. Bleknar
öch slocknar och går.
Guld och grått: det är så vackert tillsammans.
Jag tindrar om jag nånsin skall bli så rik att jag
kan skaffa mig en förmaksmöbel i guld och grått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
