Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om vetenskapsakademien hade sinne för skämt,
kunde den roa sig med att blanda om Kräftan,
Lejonet och Jungfrun i almanackan som lotter i
en hatt, allmänheten skulle inte märka det ringaste.
Stjärnhimmeln har sjunkit ner till en rent dekorativ
roll.
Han tog en klunk ur sin grogg och fortfor:
— Nej, stjärnorna kan inte längre glädja sig
åt samma popularitet som förr i världen. Så länge
man trodde att ens öde hängde på dem, voro de
fruktade men också älskade och dyrkade. Och som
barn ha vi ju alla tyckt mycket om dem i tanke
att de voro små vackra ljus, som Gud tände om
kvällarna för att glädja oss, och vi tänkte att det
var åt oss de blinkade. Nu åter igen, da vi ha fått
veta litet mera om dem, äro de för oss bara en
ständig, plågsam, oförskämd erinran om vår egen
obetydlighet. Här går man till exempel en natt
på Drottninggatan och tänker storartade,
underbara, ja epokgörande tankar, tankar som man
känner med sig att ingen människa i världen förr har
förmått eller vågat tänka. Låt vara att en mångårig
erfarenhet sitter på lur långt nere i vårt
undermedvetna jag och viskar, att vi nästa morgon utan
det ringaste tvivel antingen ha glömt dessa tankar
eller icke längre ha blick för det storartade och
epokgörande i dem — det gör detsamma, det
minskar inte lyckan i tankeruset så länge det räcker.
Men man behöver bara råka titta uppåt och få se
en liten stjärna sitta alldeles stilla mellan ett par
plåtskorstenar och lysa och blinka, så förstår man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
