Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något. Men så är jag också led vid det hela, och
så får historien vara slut, vad min andel beträffar.
Men jag känner, jag känner och vet att det inte
kommer att gå till på det sättet. Hon är inte lik
de andra, hon kommer aldrig att be mig om den
hjälpen.
Och då måste prästen bort.
Hur jag vänder det, ser jag ingen annan lösning.
Att bringa honom till förnuft? Att få honom att
inse, att han inte längre har någon rätt att smutsa
hennes liv, att han måste giva henne fri? Nonsens.
Hon är hans hustru; han är hennes man. Allt ger
honom rätt mot henne: världen, gud, hans eget
samvete. Kärleken är naturligtvis detsamma för
honom som den var för Luther: ett naturbehov,
som hans gud en gång för alla har givit honom
lov att tillfredsställa med just denna kvinna. Att
hon möter hans begär med kyla och olust kan aldrig
ett ögonblick komma honom att tvivla på sin ”rätt”.
För övrigt föreställer han sig kanske, att hon i
dessa ögonblick i hemlighet känner detsamma som
han, men han finner det vara alldeles i sin
ordning att en kristen kvinna och prästhustru icke
vidgår något sådant ens för sig själv. Till och
med för egen del tycker han inte riktigt om att
kalla den där saken ett nöje; han vill hellre att
den skall heta ”plikt” och ”guds vilja” ... Nej,
bort med en sådan, bort med honom, bort!
Hur var det: jag sökte ju en gärning, jag tiggde
om den. Är detta alltså gärningen — min gärning?
Den som skall göras, den som jag ensam ser att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
