Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
165
domligt. Och det finns mycket här i världen, som
di lärda inte kan förklara. Har jag berättat för
herrarna vad salig Dahlgren sa, när han låg på
sitt yttersta? Han var inte riktigt vid sans det
sista dygnet; ibland yrade han, och ibland talade
han förståndigt. Men strax innan han dog, så satte
han sig upp i sängen och stirrade så underligt ut
i rummet — mig kände han inte igen, stackarn -—
och så sa han, högt och tydligt och klart: "Ja,
herr löjtnant, kommer strax!"
Kväver en snyftning.
Det var de sista ord han sa här i livet.
HOVKAMRERN
sitter alltjämt och leker med guldpengar och lägger dem
i ormliknande slingor på bordet. Sakta, liksom för sig
själv.
Salig Dahlgren, ja. Han var en stor filur. En
förbaskad lutfisk. Jag kände honom förr i världen,
när han var hovmästare på Kung Karl. — Nu
ligger det två hundra på bordet. Två hundra i
guldpengar.
Vivan vänder inte på huvudet, men lägger nu
virkningen och stirrar tomt ut i luften. Doktorn snarkar.
FRU DAHLGREN.
Jag trodde förstås att han yrade. Men annat
fick jag veta sedan. Dan därpå körde vi honom
till gravkoret, det var för trångt hemma, och jag
har ju ett par inackorderingar. Nå, som vi kom
dit med Dahlgren, liket vill jag säga, så stod där
en kista förut med silverplåt på locket. Men det
var skumt i gravkoret, så jag kunde inte läsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
