Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 1. Kristendomen införes i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
röfvade skatter, utplundrade boningar., tallösa lik, lidanden af alla slag
ökade de frommas nit att göra nya eröfringar för Kristi rike. De
germanska hedningarne voro i regeln rätt liberala i sin uppfattning;
för dem, som af gammalt voro vana att hylla flera gudar, lag det alls
icke fjärran att tänka sig möjligheten, att ännu en annan gud fanns,
som kunde hafva makt vid sidan af dem, hvilkas dyrkan man ärft från
fäderna. För kristendomen däremot var hedningen fördömd, hans gudar
djäflar eller deras foster.
Att skaffa sig ro för hedningarne blef alltmera en tvingande
nödvändighet för den kristna världens båda utposter i nordväst, det
karolingiska riket och de brittiska öländerna. Hafven kring dessa visade
sig icke vara ett tillräckligt starkt värn. Det karolingiska riket hade
vid sin norra gräns friser, bortom dem saxare, bortom dem åt ett håll
de slaviska venderna, åt ett annat danskar och de öfriga nordborna.
Man riktade sitt arbete i första rummet mot friserna. Engelsmannen
Willibrord verkade bland dem som missionär under ett halft århundrade
och uppehöll sig under denna tid åren 696—719 i Danmark. Därifrån
vände han åter, medförande ett trettiotal gossar, hvilka han skulle
uppfostra i den kristna tron och sedermera sända åter till deras land,
i hvilket de såsom landsmän och hemmahörande torde kunna verka vida
bättre än främlingar, som icke kände språket eller förhallandena i
allmänhet. Inom själfva Frisland kunde man för öfrigt komma rätt
mycket i beröring med nordbor, ty inom detta land hade nordborna
anlagt kolonier, i hvilka de lefde under fredliga förhållanden med
grannbefolkningen, drifvande köpenskap och underhållande täta
förbindelser med moderländerna. En sådan nordisk koloni å främmande
botten var Dorestad, ej långt från Utrecht. Vann kristendomen insteg
bland dessa nordbor, var mycket vunnet.
Kristendomen vann småningom insteg äfven hos de obändiga
saxarne. Karl den store sökte kufva dem med svärd och predikan.
Mot slutet af hans tid uppfördes en kyrka i Hamburg och inom Holstein
tvenne kapell. Bremen blef ar 787 — till en tid — säte för en biskop.
När Ludvig den fromme tagit riket i arf efter fadern, var han
ifrig att fullfölja omvändelseverket. Hans fosterbroder Ebo, en man
af saxisk börd och ärkebiskop i Reims, förklarade sig villig att
predika kristendomen i de norra länderna. Han tillbragte sommaren 823 i
Danmark. Möjligen gaf hans vistelse därstädes anledning till att en
dansk kronpretendent Harald ar 826 uppträdde inför kejsaren,
bönfallande om hjälp. Ifrig att få denna, gjorde han allt, som kunde vara
den mäktige kejsaren behagligt. Han lät sig döpas, och när han vände
åater till Danmark, hade han i sitt följe tvenne andliga män, af hvilka
den ene var benediktinermunk. Hans namn var Ansgar. År 829 vände
denne ater till kejsaren. Enligt frankiska berättelser infunno sig hos
denne just vid den tiden sändebud från Sverige: de bådo, att kejsaren
matte sända missionärer till deras land, i hvilket många funnos, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
