Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 1. Kristendomen införes i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTENDOMEN INFÖRES I SVERIGE. 55
hyste benägenhet för kristendomen, ja kristendomsläraren kunde räkna
pa medhåll af den svenske konungen. Ansgar, vid den tiden
antagligen 28 ar gammal, förklarade sig vara med glädje villig att åtaga
sig det vanskliga uppdraget inom ett för honom alldeles främmande
land. En vän Witmar följde honom. Huru vanskligt företaget var,
funno de snart; under sjöresan blefvo de öfverfallna och utplundrade.
Antagligen stego de i land inom sydvästra Sverige. Därefter återstod
för dem att färdas fram under svårigheter, hvilka vi nu knappast
förmå uppskatta, en lång färd, oftast utan banade vägar, genom många
bygder och ännu större obygder. Hur redde de sig i bygderna med
befolkningen? Kände nagon af dem det språk, som där talades? Hur
letade de sig fram genom skogarna? Hvem hjälpte dem öfver sjöarna?
De kommo dock omsider till Björköstaden, hvars inbyggare stodo i
handelsförbindelser med Dorestad. Antagligen hade de två sändebuden
från denna fått råd och kanske äfven hjälp för den besvärliga färden
genom det främmande landet. I Björköstaden fann Ansgar den svenske
konungen, som hette Björn. Denne mottog främlingarne välvilligt och
gaf dem lof att förkunna den nya läran. En betydande man, Härger,
som kallades Björköstadens föreståndare och konungens rådgifvare,
antog kristendomen och uppförde på egen grund en kyrka eller väl
antagligen ett träkapell.
Besöket i Sverige blef emellertid icke långt. I oktober 831 deltog
Ansgar i den stora riksförsamlingen i Diedenhofen, af hvilken beslöts
att upprätta ett ärkebiskopssäte i Hamburg, och Ansgar blef den förste
biskopen därstädes. Detta godkändes af påfven, som nämnde honom
till sin legat. Nu skulle arbetet för nordbornas omvändelse drifvas
med större kraft. Men Ebo hade tidigare fått den nordiska missionen
sig anförtrodd, och med honom maste därför en öfverenskommelse träffas.
Man ordnade saken så, att Danmark uppläts som verksamhetsfält åt
Ansgar, missionen i Sverige däremot skulle skötas af Ebo. Som dennes
tid nu var i yttersta grad upptagen af de politiska förhållandena i
hemlandet, sände han i sitt ställe till Sverige en sin frände, biskop
Gautbert, hvilken dock, efter någon tids framgångsrikt arbete, måste
vika för en mot kristendomen riktad folkresning. I Danmark hade
Ansgar arbetat med ringa framgaång, och år 845 ödelades Hamburg af
nordiska vikingar. Som just vid denna tid biskopsstolen i Bremen
hblef ledig. utverkades påfvens tillstånd till en sammanslagning af
stiften Hamburg och Bremen, och Ansgar blef det nya stiftets förste
herde.
Den i Mälardalen grundade kristna menigheten var under sju år
öfvergifven. Ehuru Ansgar icke hade något att göra med det aåt Ebo
nupplatna Sverige, sände han dock dit eremiten Ardgar för att taga
kännedom om därvarande förhaållanden. Ardgar hugsvalade den lilla
kring Härger slutna församlingen, han gaf dödssakramentet åt en
tör sin fromhet känd kvinna vid namn Frideborg, men han vände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
