Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 3. En Sveriges stormaktstid. Erik Segersäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SVERIGES STORMAKTSTID. ERIK SEGERSÄLL. 65
Markerna (Dal) och Ranafylke (Bohuslän) och tänkte på fortsatta eröfringar
inom norskt område. Däri kunde Harald icke finna sig. Så hände
det en gång, att en myndig bonde i Värmland vid namn Åke
samtidigt erhöll besök af de båda konungarne. Att de skulle träffa
hvarandra ansåg han vara ytterst betänkligt. Han hade ett gammalt
gästabudshus med gammal inredning, och i detta mottog han den svenske
konungen. För den norske uppförde han ett nytt gästabudshus med
ny inredning, hvilket han upplät åt Harald. Konung Erik hade fått
kännedom härom och uttalat sitt missnöje med afseende på
mottagningen. Åke försvarade sig därmed, att han åt en äldre konung
applat en gammal byggnad, åt en ung konung en ny. Erik fann
förklaringen otillfredsställande och dräpte honom. Den svenske konungen
förföljdes därefter af den norske ända till den skog, som skiljer
Värmland från Götaland.
Denna berättelse faller för dess egen orimlighet. Att Dal, låt
vara att det under stenåldern emottog befolkning äfven från Bohuslän,
och Värmland äro urgamla svenska områden kan icke anses vara
tvifvelaktigt. Om konung Erik eröfrat Bohuslän, var det ett ingrepp på norskt
område. Om konung Harald gjorde anspråk på Dal och Värmland, var
det ett ingrepp på svenskt område. Vidare, med afseende på detaljerna,
man kunde icke den tiden i största hast uppföra och inreda en ny
byggnad för gäster. Om de två konungarne vistades å samma gård i
hvar sin byggnad, måste deras följemän hafva kommit i beröring med
hvarandra, och den beröringen kunde icke hafva varit vänlig.
Omöjligt var det ock, att den ene konungen hölls i ovetenhet om den andres
närvaro. Af de snart sagdt otaliga vittnesbörd, som de isländska
sagorna bära om sådana sammanträffanden, måste strid på lif och död
genast hafva uppstått. Om icke denna berättelse hittills utan vidare
omtalats i vår historia, hade den kunnat alldeles utelämnas, men jag
har ansett det lämpligt att här framhålla dess orimlighet. Mellan
Värmland och Götaland finnas för öfrigt hvarken i väster eller i öster
om Vänern några skiljande skogar. Snorre Sturlesson, som dock hade
en tid vistats i Sverige, är, när han skildrar förhållandena mellan Norge
och Sverige, afvogt sinnad mot vårt land.
Det är mycket möjligt, att konung Harald, som var en stor eröfrare,
äfven ville lägga under sig Dal och Värmland. Måhända lyckades det
honom för någon tid. Hans son, konung Håkan den gode (935—961), gjorde
åtminstone anspråk på besittning af Värmland. Hos jarlen öfver detta
landskap, Arnvid, utkräfde han skatt — det var tydligen en svensk
jarl, och anspråken från norsk sida voro nya —, men konungens
sändemän dräptes under återfärden genom Edaskogen, som skilde Värmland
från Norge, och skatten kom således icke i den norske konungens
händer. Detsamma inträffade följande år. Men konung Håkan tröttnade
icke. Vintern 944—945 gingo hans män åter in i Värmland, och med
dem följde den vidt frejdade norsk-isländske kämpen och skalden Egil
Sveriges historia. II. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
