Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 4. Olof Skottkonung och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
andra uppenbarligen falska. Vi behöfva för öfrigt icke här sysselsätta
oss med dem. Som yngling — efter den vedertagna norska
tideräkningen, vid aderton års ålder — lämnade han Gårdarike, vistades en tid
i Vendland, d. v. s. i de slaviska områdena utmed Östersjöns södra kust,
begaf sig därefter i västerfärd och vistades i de västra områdena,
hufvudsakligen i England, där han antog kristendomen; slutligen återvände
han år 995 till sitt fädernesland Norge. Den mäktigaste mannen där
var vid den tiden Håkan jarl, hvars hemvist låg inom
Trondhjemsbygden. Denne blef samma år mördad, och därigenom blef det så mycket
lättare för Olof att blifva Norges konung. Men det var icke endast
konungadömet han eftersträfvade, han var lika angelägen om att
omvända sitt folk till kristendomen, men i denna verksamhet för det
fredligaste af alla ändamål använde han alltför ofta de våldsammaste
medel. Vikingalynnet hade icke försvunnit under inflytande af
kristendomen.
Alltså regerade i Norge konung Olof Tryggvesson, i Danmark
konung Sven, båda pröfvade i otaliga härfärder, båda till bekännelsen
kristna.
Den svenske konung Olofs mor var gift med konung Sven. Enligt
de isländska sagorna gifte sig den norske konung Olof samtidigt med
konung Svens syster Tyra, hvilken tidigare varit gift med Styrbjörn
och efter ett mycket kort äktenskap med den vendiske fursten Boleslav
sökt en fristad i Norge. De tre konungarne i Norden voro således
förbundna med hvarandra genom nära släktskap. Men detta bidrog icke
till samförstånd och frid dem emellan. Konung Harald Gormsson hade
till en tid vunnit herravälde öfver Norge, och den forne vapenbrodern
Olof Tryggvesson måste således af honom ses som en inkräktare. Denne
hade dessutom, mot konung Svens vilja, gift sig med hans syster.
Sigrid Storråda kan icke hafva gjort något för att stämma maken till
försonlighet mot en man, som hade behandlat henne på så ohöfviskt
sätt. Huru förhöll sig vår konung Olof till detta?
Vi veta om honom egentligen ytterst litet genom direkta och
opartiska uttalanden. Det har i senaste tid om honom blifvit sagdt
följande: »Konung Olof var ej lika krigisk som fadern; han satt mest
hemma i ro, omgifven af skalder och vittra män, och höll ett präktigt
hof, medan Sveriges skattländer i öster gingo förlorade.» Omdömet är
hårdt, och dess giltighet må väl betviflas, då det grundar sig
uteslutande på de å Island författade norska konungasagorna. Islänningarne
kände sig genom börden nära förbundna med Norge, och äfven om de
stundom kommo i strid med norska konungar, hyste de norska intressen.
Den svenske konung Olof råkade, hvilket jag framdeles skall förtälja,
i bitter fejd med den norske konungen Olof Haraldsson, som var en
betydande man och efter sin död blef ännu mera betydande genom den
helgongloria, som syntes stråla kring hans hufvud. De norska
konungasagornas författare ville i allt höja sin hjälte, och därför skulle den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
