Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 4. Olof Skottkonung och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF SKOTTKONUNG OCH HANS SÖNER. 77
marna, d. v. s. han utsträckte sitt verksamhetsfält äfven öfver
Östergötland. Som hans efterträdare nämnes Godeskalk, uppenbarligen en tysk.
Kristendomen hade emellertid vunnit insteg i Sverige och vunnit
det för alltid, låt vara att under århundradets lopp hedendomen gjorde
ett och annat försök att åter lyfta hufvudet.
Så kommer åter ett antal år, för hvilka intet finnes antecknadt,
som kan sägas vara af historisk betydelse. Fattigdomen på uppgifter
rörande Sverige sticker mycket af mot det myckna, som finnes
berättadt om Danmark och Norge. Dessa två länder lågo närmare och mera
öppna för Västerns odling och gjorde därför hastigare framsteg. Den
ledarroll, som Sverige tidigare hade spelat, befann sig nu i aftagande.
Den närmaste nyheten under konung Olofs regering — icke
omtalad i någon urkund — är införandet af ett svenskt myntväsen, äfven
detta en viktig nyhet, hvilken helt visst måste tillskrifvas konungens
eget initiativ.
Af gammalt hade — det har redan blifvit antydt — all handel
ursprungligen varit byteshandel, af gammalt hade man i Sverige, såsom
i andra kulturländer, antagit vissa värdemätare, boskap (oxar och kor),
guld och silfver. Tackor, ringar m. m. af guld och silfver voro
bekvämare att föra med sig än boskapen, man betalade efter vikt, och
det var därför vanligt, att man förde med sig vågskål och vikter.
Åtminstone två viktsystem funnos i Sverige under den tid, som
betecknas af öfvergången från hedendom till kristendom, nämligen ett
främmande, infördt af kalifen El-Mamun († 833) för vägande af
ädla metaller, med en enhet af 4,72 gr., och ett annat, hvilket väl
antagligen har sin yttersta rot i främmande land men hvars utbildning till
ett helt system tillhör Norden. Från Norden spriddes detta system
småningom till Tyskland, England, Frankrike, ja ännu längre bort.
Hufvudenheten kallades öre (fornsvenska örir, isländska eyrir, det
romerska aurcus); åtta ören bildade en mark. Å andra sidan var öret
deladt i tre örtugar. Markens vikt, något växlande å olika orter och
i olika tider, var något mera än 200 gr. Att vårt myntväsen sprungit
fram ur det inhemska viktväsendet framgår otvetydigt däraf, att
viktenheternas namn användes för mynten: örtugar började präglas i
Sverige kort efter midten af 1300-talet, markmynt präglades första
gången hos oss under den yngre hr Sten Stures tid, konung Gustaf
införde prägling af ören. Af dessa tre myntnamn återstår nu endast
ett — öre —, förnedradt till den lägsta myntenheten.
De äldsta i Norden präglade mynten kallades penningar — ett
lånord hvars ursprungliga betydelse ännu icke är utredd. Penningen
hade en bestämd vikt, som lämpades efter det gamla viktsystemet,
närmast efter örtugens vikt. Som myntningen infördes vid olika tider
i de nordiska länderna, voro penningarnas vikt växlande, växlande
därför äfven det antal penningar, som räknades på örtugen. I Svealand
räknades i början 4, sedan — den längsta tiden — 8 penningar på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
